Winnerbäcks bästa premiär på länge
Publicerad 2022-07-09
KONSERT Två saker dominerar Lars Winnerbäcks turnépremiär.
Det ena är bandet.
Det andra är låten ”Söndermarken”.
Lars Winnerbäck
Turnépremiär: Sofiero, Helsingborg. Publik: 7432. Längd: Två timmar och fem minuter. Bäst: ”Söndermarken”. Sämst: De två sista extranumren blir ett onödigt antiklimax. Fråga: Vilken svensk artist har ett lika bra förband som Joel Alme i år?
HELSINGBORG. ”Jag vill tacka bandet”, som en Ulf sa på en annan konsert för länge sedan.
”Tack, bandet.”
Det är likadant här.
Lars Winnerbäcks band förtjänar ett eget litet fyrverkeri efter sista låten. Gitarristerna Carl Ekerstam och Staffan Johansson, basisten Jerker Odelholm och Sandra Widman på kör och gitarr, Tomas Hallonsten på klaviatur och trummisen Jonna Löfgren. När de i tur och ordning presenteras får just Löfgren kvällens längsta och starkaste jubel. Hennes driv tar många låtar i kragen och kastar ut dem över publiken.
Tillsammans ger de Winnerbäcks musik en energi, intensitet och klanger som ofta har saknats. Musiken är mer dynamisk än bredbent och monoton. Och det känns som att de bara har börjat.
Lars pratar själv om ”förnyelse” efter pandemin mot slutet, men han är sig väldigt lik. Han kommer aldrig att vara eller bli en rockstjärna som trivs längst fram. Han skulle själv gärna stå bland åskådarna längre bak, som han säger i ett av sina få och lite rostiga mellansnack.
Och när han tappar bort texten i ”Faller” blir det mer rart än klumpigt. Det är trots allt 861 dagar sedan han sist uppträdde på en fullskalig scen.
Det kanske dröjer innan nya materialet från senaste albumet ”Själ och hjärta” fäster lika hårt som Winnerbäcks evergreens, om det nu någonsin sker. Att två låtar fickparkerar bredvid arrangemanget i ”Hungry heart” är minst en för mycket eftersom det måste finnas andra källor att ösa ur vid det här laget.
Dessutom hänger de två sista låtarna, ”När hjulen rullar” och ”Släpp det där mörkret”, lite löst. De tillför inget särskilt efter att ”Söndermarken” och ”Elden” har brunnit ut.
Premiären innehåller flera stunder där Winnerbäck växlar mellan en attack och en lågmäld värme som han sällan har varit i närheten av förut.
Av dem tar ”Söndermarken” guldet. Det är svårt att minnas när tandläkarvädret senast flammade upp med samma kraft.
Det ständigt närvarande vemodet beror inte bara på musiken.
Lars Winnerbäck uppträder och pratar ibland som om tiden håller på att rinna ut. Han förvaltar en rocktradition som vissnar. Förebilderna, stilbildarna och originalen tynar bort, och om inget oförutsett händer kommer det ingen efter honom heller.
Den blir ett minne, precis som det gamla sosselandet som Winnerbäck fortfarande bearbetar i sina texter.
Det ska nog vara så.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
