Mästerlig avslutning - med Helan går

Det är rariteternas afton.

Bruce Springsteen presenterar många sällsynta ädelstenar under turnéns andra och sista Sverigekonsert.

Men extranumren och en viss snapsvisa stjäl showen.

helskärm

Det är andra konserten man ska se.

Den andra konserten har, i Bruce Springsteens fall, alltid den bästa och mest överraskande låtlistan.

Titta själva.

Springsteen gör bland annat en fantastisk version av "Walk like a man" - ett synnerligen bortglömt albumspår från "Tunnel of love". När han breder ut fingrarna över flygelns tangenter får publiken uppleva konsertens vackraste crescendo.

Han gör balladen "The promise" - en underbar och bitterljuv fortsättning på "Thunder road" - och "The river"-albumets suggestiva älskling "Point blank".

Akustisk explosion

Själva framförandet av den sista är kanske inte perfekt - Springsteen borde nog ha repat in den lite bättre - men ändå.

Och när extranumren exploderar - jo, akustiska konserter kan paradoxalt nog explodera lika kraftfullt som E Street Band - är det lätt att glömma showens brister och ojämna dramaturgi.

Självlysande gospel

De sista 20 minuterna är verkligen mästerliga.

Där spelar Springsteen åter igen och ännu en gång med en intensitet som aldrig upphör att förbluffa. Samspelet mellan New Jerseys främste ambassadör och den entusiastiska publiken i exempelvis "Ramrod" och "Blinded by the light" - "Blinded by the light"! - och, ehum, "Helan går" är ...enastående.

Suicide-covern "Dream baby dream" avrundar som vanligt föreställningen.

I kväll blir balladen en självlysande och upplyftande gospel som växer och växer och växer.

Publiken sträcker upp armarna i luften. Bruce Springsteen manar på dem och förlorar sig i mantrat om att hålla drömmarna, hoppet och elden vid liv, oavsett vad som händer.

Det känns som att låten aldrig har tillhört nån annan.

Bruce Springsteen

Läs mer:

Tidigare:

Markus Larsson