En striktare och snyggare Salem

Jenny Seth

Salem har blivit allvarligare

helskärm

Astronaut (pop)

När debutalbumet ”This is who I am” kom ut den 24 januari 2007 öste nästan samtliga musikkritiker lovord över multiinstrumentalisten från Huddinge.

En vecka senare sålde skivan mest av alla album i Sverige, till och med mastodonter som Lasse Stefanz och Lena Philipsons samlingsplattor fick se sig slagna. Alla älskade det glada yrvädret med det rufsiga håret och den souliga popen. En ny stjärna var född och stjärnan hette Salem Al Fakir.

Själv fattade jag aldrig riktigt varför uppståndelsen blev så stor. Visst, killen verkade väldigt duktig på att spela piano och var charmig som få. Men förutom ”Good song” och ”It’s true” i Axwells house­kostym fanns det knappt några riktiga låtar på plattan. Och ärligt talat kunde den där ohämmade spelglädjen stå en upp i halsen efter ett tag.

Nu är det två år, massor av priser, konserter och intervjuer senare och någonting har hänt. Redan det snygga skivomslaget, som pryds av Salem själv, vittnar om att saker är annorlunda. De busiga lockarna är avklippta, det breda leendet har ersatts av sammanbitna läppar och blicken skyms av något som liknar ett sorgflor. Dessutom har hans efternamn försvunnit spårlöst.

Men största skillnaden märks i musiken. Den spralliga spelyran är dämpad. Tonen är allvarligare, energin stillsammare och några av durackorden är förvandlade till moll. Och en del av den soliga popsoulen har bytts mot nedslag i rockhistorien.

I stället för att kanalisera sin inre Stevie Wonder sjunger Salem snarare som Elton John. Andra gånger är det Paul Simon. På ”Bluest eyes” låter musiken som The Zombies och minner i nästa stund om Charlatans på ”Now’s the time”.

Uppföljaren genomsyras heller inte lika mycket av flum och mellanspel utan har fler sammanhållna låtar. Galopperande ”Twelve fingers”, sorgsna ”Black sun black moon” till minne av en förlorad vän, söta ”It’s only you” och fina rymdkärleksdramat ”Astronaut”. Alla lite striktare och lite bättre än sina föregångare.

Även om vissa kanske kommer att sakna den bubblande glädjen från första plattan är den nya musiken precis som Salems nya frisyr – helt enkelt snyggare.