Tårar i One Direction-himlen
Att Liam Payne, 31, inte längre finns är en gravt sorglig paradox. Ekot efter One Direction hade knappast tystnat – snarare amplifierats.
Mina tankar går till tjejerna längst fram.
Fast det är elva år sedan tänker jag fortfarande på konserten. För att One Direction på Friends Arena i maj 2013 var ett sådant koncentrat av oförfalskad lycka. Som doften av nybakade kanelbullar, som en hundvalp i famnen. En glädje bortom all cynism.
”One Directions pophits prickskjuter tonårshjärtan, fortfarande förmögna att känna så stora, översvallande känslor att det inte finns plats för teorier om musik. Mer på riktigt än så blir det inte”, skrev jag då.
Det poppiga lyckopillret ”What makes you beautiful” får i dag motsatt effekt. Att en av de fem killarna som stod på scenen, kliade sig på magen och sa ”vi älskar köttbullar” inte längre finns är en gravt sorglig paradox.
Liam Payne föll från tredje våningen på ett hotell i Buenos Aires Palermo, klockan fem på onsdagskvällen lokal tid. Minuter före hade hotellpersonalen larmat om en potentiellt påverkad man som befarades vara en fara för sig själv.
I början av tiotalet blev One Direction föremål för svår tonårshysteri. Gruppen sålde flest skivor i världen. Musikaliskt förvaltade och moderniserade kvintetten arvet efter klassiska pojkband som New Kids On The Block, Backstreet Boys och, framför allt, landsmännen i Take That.
Med Max Martins melodier och en osvikligt brittisk, humoristisk och dansvägrande swag som går hela vägen tillbaka till The Beatles var de något av det bästa som kommit ur genren ”fem killar på en pall”.
Vilket också blev uppenbart när gruppen spreds för vinden, lämnade över stafettpinnen till k-pop-industrins BTS och blommade ut i solokarriärer.
Harry Styles musik i eget namn kräver ingen närmare presentation. Med ”Harry’s house” byggde han ett smakfullt och förtjusande hus av A-ha-stölder, japansk city pop och modernt vänlig manlighet. På kuppen blev han en av världens största och mest inflytelserika listartister.
Så sent som i våras blev jag nästan chockad av den kraft som kunde finnas i en Niall Horan-konsert. Tjejerna som jobbade skift utanför Hovet för att hålla platsen längst fram i kön med kabinväskor och City Gross-kassar. Den bedårande publikresponsen på Horans behagliga vuxenrock inne på arenan. Allt pekade i samma riktning: ekot efter One Direction hade knappast tystnat – snarare amplifierats.
Även Zayn Malik har lyckats som hyfsat tongivande soloartist genom att sola sig i Frank Oceans musik.
De två medlemmar som har gjort minst väsen av sig är Louis Tomlinson (som Oasis-muckat med nutida pop) och – Liam Payne.
Sångaren från Wolverhampton har varit aktiv som soloartist sedan 1D splittrades 2016. Till en början hängde han på Ed Sheerans anglosaxiska r’n’b. Längs vägen har han bland annat samarbetat med rapparen Quavo och artisten Rita Ora. Senaste livstecknet kom i mars; en inte oäven popsingel om att kämpa med förmågan att älska, med titeln ”Teardrops”.
Liam Payne var öppen kring sina problem med alkohol och hur detta var kopplat till den nivå av kändisskap som han tvingades hantera från de tidiga tonåren. I fjol avslöjade Payne, som tillsammans med artisten Cheryl Cole har sonen Bear, 7, att han varit inlagd på rehab i nästan hundra dagar.
Det är tyvärr omöjligt att bli förvånad.
Popmusiken är något av det finaste vi har. Den kan fungera som en vän när riktiga sådana fattas – eller när de som finns gör en besviken. Fråga bara tonårstjejerna längst fram vid kravallstaketet, de som väntat i kylan med City Gross-kassarna.
Men den bransch som omger popmusiken är tyvärr en av världens minst älskvärda och mest cyniska. På 90-talet jämförde det brittiska bandet Pulp popbranschen med porrbranschen – en plats där människor snabbt förbrukas som disktrasor. ”Don’t make a move till I say ’action’/Oh, here comes the hardcore life”, sjöng Jarvis Cocker i låten ”This is hardcore”.
Det finns alldeles för många exempel på vad musikbranschen gör med människor. Att växa upp i ett av världens största band kan mycket väl vara det sämsta som går att göra för sin psykiska hälsa. När en ung popstjärna dör krossas också illusionen om densamma.
Kanske är det därför som jag blev ungefär lika ledsen när ”Beverly Hills”-skådespelaren Luke Perry dog som när George Michael lämnade oss. För att båda, på olika sätt, var en sådan oersättlig del av min barndom.
I dag går mina tankar till tjejerna längst fram.