Ingen sjunger EU-blues som Joakim Thåström
Uppdaterad 08.35 | Publicerad 07.00
ALBUM Det låter som vanligt.
Och det unika med Thåström är att ”som vanligt” är ovanligt bra.
Thåström
Somliga av oss
Fuzzbox/Razzia/Sony
Nordlicht måste vara ett av Europas sunkigaste sunkhak. Baren ligger i ett hörn, två och ett halvt stenkast från Reeperbahn i Hamburg. Inuti verkar tiden sitta still med ett glas öl. Lokalen luktar som Tom Waits album ”Rain dogs” låter. Stamkunderna har vuxit fast på stolarna. Pissoaren är något större än en skolåda. Man vill tvätta händerna när man tittar på den.
Thåström har döpt en låt efter Nordlicht och sjungit om människorna som har mönstrat av och fastnat där. På 2000-talet har det inte spelat någon roll hur många gånger han har försökt att hitta nya versioner av sig själv. Det låter alltid som att musiken är skriven på ett dammigt piano i ett hörn på något av Hamburgs mest slitna hak. I hans värld kommer nog alltid en byggarbetsplats att påminna om en soundcheck med Einstürzende Neubauten.
”Somliga av oss” är, precis som alla soloalbum som Thåström har släppt sedan ”Skebokvarnsv. 209”, en europeisk blues. Musiken hör hemma vid floden Elbe och inte vid dess storebror i Mississippi. Den är mer autobahn än Highway 61. Låtarnas tempo är ett långsamt nattåg som dunkar fram i moll genom släckta EU-städer.
Det mesta är sig likt. Med berömvärd envishet fortsätter han att vilja göra musik som fjärmar sig från ett gentrifierat Stockholm och dess gentrifierade musik. Andra detaljer förändras alltid. Ibland fladdrar ett blås till i låtarna som kommer från en vinylback med frijazz. När rösten spricker i ord från Nina Simones ”Wild is the wind”, eller möjligen från David Bowies version på albumet ”Station to station”, gör han ett annat stilbrott.
De filmiska stråkarna förstärker känslan av att ”Somliga av oss” hade kunnat vara ett soundtrack till en dystopisk film om ruiner och tomma fabriksområden. Att atmosfären ibland blir vackrare och starkare än låtarna är möjligen en invändning. Ibland längtar jag efter att han åtminstone ska bryta formen, skriva en refräng som får en knyta näven i luften eller en romantisk melodi som knäcker monotonin.
Samtidigt flyttar jag utan tvekan över inledande ”Magiskt oändligt” och ”Det årets kallaste kväll” till en spellista med Thåströms bästa låtar. När skivan är slut lyssnar jag igen. Det är svårt att lämna den hypnotiska och lågmälda intensiteten. Precis som med PJ Harvey och Nick Cave är varje ny skiva med Thåström ett löfte om att han kan ha några av sina bästa inspelningar framför sig.
Det fanns ingen som Thåström 1982. Inte 1989 eller 1998 heller. Det finns ingen som han i dag. Och det kommer inte att finnas något som liknar honom när han är borta.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik