Gruvlig revansch med driv
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-13
Markus Krunegård låter inte som någon annan 
UPPSALA. Jag har sett Markus Krunegård några gånger nu och man får alltid känslan av att det är en gruvlig revansch som pågår på scenen.
Han sjunger självupplevda texter om fester, fyllor, förlorade chanser och krångliga relationer med ofta ganska rejäla portioner gammal ångest och syrlig självironi i botten. Men han lyckas mer än något förmedla känslan av att allt det där var värt något, det ledde till det här.
Och det här är numera en hel del.
Väldigt svenskt
Historier fyllda av Gotlandsbåtar, kinamat och munspelsdårar fångar en känsla av att vingla mellan ung och vuxen som låter både modern, genuint egen och väldigt svensk.
Det är också som att han lyckas koka ihop hela sitt musikaliska förflutna i låtarna han gör.
Ena stunden Pugh-rock med The Edge-gitarrer, nästa febrig Docenterna-pop på punkfunkbotten. Och någonstans i det där konstanta drivet som hans spelsugna band matar fram ekar både hitsen från handsvettiga högstadiediscon och riffen från gamla blandband med hårdrock.
Tar revansch
”Dom kanske krossar mig en dag men till dess var det jag som vann” sjunger Krunegård och gör v-tecken.
Rätt så, för kvällens revansch tar han med besked.