En svart parad – på sparlåga

MALMÖ

Den svarta paraden kom, sågs och hördes.

Men någon segerprocession blev det inte denna gång.

Det finns anledning att känna sig blåst på åtminstone glasyren på Gerard Ways födelsedagstårta, då återkomsten till Sverige nästan exakt ett halvår efter succén på Arenan i Stockholm i mångt och mycket är en upprepning av premiären. Bara lite längre. Och lite större.

De teatraliska extravaganser som prytt den nyss avslutade USA-vändan – där gruppen från start till mål har framfört konceptskivan ”The black parade” – lyser med sin frånvaro. Det blir därmed inga sjukhussängar. Inga konfettiregn. Inga eldar i ”Mama”. Inte ens några matchande kostymer.

Ja, nog kan man känna sig lite blåst.

Men samtidigt går det inte att komma ifrån vilka goda underhållare My Chemical Romance är. Att Ways leverans slirar ledsamt går att acceptera när spastiske gitarristen Frank Iero svingar axlarna ur led i ”I’m not okay (I promise)”, då ”Cancer” är förtjusande bitterljuv eller då ”Teenagers” får ett rejält svänglyft.

Jag är beredd att förlåta och gå vidare.

Men hoppas på mer nästa gång.

My Chemical Romance

Mattias Kling