USA nästa för Gessle

Stjärnan i New York: Nya solo-skivan mitt testamente

NEW YORK

Han tänkte bara tanka över vinylsamlingen på en mp3-spelare.

Det har slutat med att Per Gessle åkt till USA för att sälja in sitt hittills bästa och mest personliga album.

- "Son of a plumber" är mitt testamente, säger den halländske popstjärnan när Aftonbladet möter honom i en av Manhattans flottaste hotellsviter.

Vi ses där, i hörnsviten på synnerligen exklusiva St Regis mitt på Manhattan, för att som första svenska tidning få höra material från purfärska kärleksprojektet "Son of a plumber".

- Jag bor alltid här, berättar Gessle, som också har hustrun Åsa och sonen Gabriel med sig till New York.

- Och vi brukar faktiskt alltid få samma rum. Det är perfekt. Det känns som om vi är hemma.

Du har tidigare sagt att Four Seasons här i New York i är världens bästa hotell.

- Har jag? Det var dumt sagt. Det här är mycket bättre.

Sedan trycker Sveriges största popstjärna igång sin nya dubbelgiv och ut i rummet strömmar ett märkligt, mycket personligt färgat mischmasch av pop, psykedelia, singer-songwriter-visor, glamrock, slickat västkustsmör och instrumentala spagettiwestern-trudelutter.

"Är mitt testamente"

Man kan kanske inte påstå att det inte hörs att det är Gessle, men vi befinner oss ganska långt ifrån den folkhemsförförare som stod på Ullevi för ett och ett halvt år sedan och sjöng om tuffa tider.

- Skivan är ett slags hommage till min skivsamling. Allt jag gillat, framför allt från perioden 1969 till 1972, finns med. Det här är mitt testamente.

Per berättar att det började med att han skulle tanka över det bästa av sin vinylsamling till en Ipod.

- Då upptäckte jag en jäkla massa skön musik som jag växte upp med men hade förträngt. Typ " ja, "Brother Louis" med Stories. Och där föddes idén till en hyllning av all musik jag tyckt om.

"Skivan innebär förnyelse"

- Jag visste dock inte riktigt hur jag skulle göra. Efter allt som varit de sista åren, med "Mazarin" och Gyllene Tider, kände jag att jag inte kunde göra en till skiva på svenska. Jag kunde egentligen inte göra någon skiva alls. Men så kom jag på att jag kunde bilda ett nytt band. Eller projekt. Och liksom släppa en debutplatta. Clarence Öfverman och Christoffer Lundqvist, som ingår i Son of a Plumber, blev jätteglada. För det innebar att vi kunde ta ut svängarna riktigt ordentligt. Resultatet är en skiva som jag tycker innebär förnyelse för mig. Den spretar åt väldigt många olika håll, men det var också tanken.

"Viktiga texter"

Du tycks också ha skrivit ovanligt personliga texter?

- Ja, jag ville verkligen göra en skiva som är jag. Också textmässigt. Det handlar mycket om mitt liv och det känns som väldigt viktiga texter, i alla fall för mig. Det förekom överhuvudtaget inget målgruppstänkande på den här skivan, vilket var väldigt skönt. Med det inte sagt att resten av min karriär varit målgruppsinriktad, men jag tror att man måste komma till åren innan man verkligen vågar göra sin egna plattor.

Och nu är du här.

- Ja, nu är jag här.

Vilket innebär att du ska försöka få "Son of plumber" utgiven i USA också?

- Vi är här för att försöka få ut en seriös Roxette-samling också. Men ja, vi träffar folk för att höra om det finns intresse för den här skivan.

"Inte utan Marie"

Det är inte så att det efter de senaste braksuccéerna känns angeläget att komma ut i världen igen?

- Man kan säga så här: Om jag inte gjort den här skivan på engelska hade jag inte gjort den alls. För det skulle inte gå med en sommar till Sverige. Men när den nu väl är gjord så vore det förstås kul om någon utanför Sverige vill höra den.

Du kommer alltså inte att stå i Brottet i Halmstad och sjunga "Jo-Anna says" till sommaren?

- Nej, ha ha, det kommer jag garanterat inte.

Har ni överhuvudtaget tänkt köra det nya materialet live?

- Vi har pratat om det. Om det nu går att få ut skivan utomlands tycker jag det vore kul att åka på en klubbturné i Europa till våren och köra lite av varje. Det är bara Roxette-grejorna som inte funkar. Jag vill inte göra dem utan Marie.

"Tänker inte stressa"

Nu är ju Marie frisk, som vi kunnat läsa i Aftonbladet.

- Ja.

Ni har inte hunnit prata om att göra något tillsammans igen?

- Nej, vi har inte hunnit prata alls. Men jag läste i den där intervjun att hon tycker det vore roligt att hitta på något nån gång. Det är jättekul att höra och läsa. Men det är inget jag tänker stressa på. Det får ta den tid det tar.

Per Bjurman