Klockrent Hellström

En seger för Håkan - och publiken

HULTSFRED

Håkan Hellströms magi trollbinder hela festivalen.

Och får Markus Larsson att brista i gråt.

I högtalarna strax före konserten spelas Evert Taube och Monica Zetterlund.

Två av Musiksveriges allra största. "Sakta vi gå genom stan" tonas ned, Håkan Hellström med band kommer in. Det är ett förlängt intro, men man hör ändå direkt vilken låt det är: "Jag har varit i alla städer".

Förmodligen mästerverket på Håkans senaste skiva - den makalösa "Ett kolikbarns bekännelser". Som inbiten stockholmare, uppvuxen längs den gröna linjen, står jag ändå och sjunger med i "att Stockholm aldrig blir min stad". Som om det vore rivet ur min dagbok.

Träffande texter

Håkan Hellström är en exceptionell historieberättare. Han sjunger om stora och små känslor, om livsavgörande ögonblick och enkla iakttagelser.

Att man sedan kan många av texterna ord för ord gör att de känns som ens egna. Jag är Håkan, eller i alla fall är jag den han sjunger om.

Att se en konsert med en sådan sällsynt artist väcker stora känslor.

Som andra låt spelar de "Ramlar" och vi ramlar hit och dit i dansen. Håkan själv ramlar över en högtalare, vilket gör att mikrofonens ljud försvinner. Men han bara fortsätter att sjunga och tar i från tårna.

Det är en energi som inspirerar. Varför leva livet på halvfart? Varför inte ta i och göra det absolut bästa och mesta av det man har?

Håkans kompband är för kvällen förstärkt med saxofon och trumpet, det ger det nya gubbrockigare materialet en större Bruce Springsteensk botten. Till vänster om Håkan står ständige vapendragaren Daniel Gilbert på gitarr. Han som föräras den rörande vänskapshyllningen "Hurricane Gilbert".

Dansar med gåshud

När så "Känn ingen sorg för mig Göteborg" kommer brister fördämningarna. Säkert känslomässigt förstärkt av tre dagars hårt festivalande. Men medan jag dansar med gåshud över hela kroppen står kollegan Markus Larsson dubbelvikt och gråter.

Håkan är stor. Han behöver inte ändra sitt namn till ett palindrom, eller odla någon konstlad image. Han är naturligt direkt på ett sätt som avväpnar de flesta.

I sista numret är det bara Håkan och ett piano. Sakta byggs desperationen upp i "Nu kan du få mig så lätt".

När låten är slut står Håkan med en knuten näve i luften. Det känns lika mycket som en seger för publiken.

Håkan Hellström

Jonna Sima