Outgiven Prince-musik låter gjord för 20-talet
Publicerad 2021-08-06
ALBUM ”Welcome 2 America” kunde ha tagit Prince tillbaka till den bredare skivpubliken när albumet var klart för tio år sedan. Och det känns fortfarande högst relevant när det väl kommer ut nu.
Prince
Welcome 2 America
NPG/Legacy/Sony
SOUL Vi kommer aldrig att få veta varför den här skivan inte kom ut när den var klar 2010. Prince lade ned mycket tid på den och var väldigt entusiastisk när den var klar, berättar musikerna som var med, men sedan hände inget mer.
Efter ett högproduktivt nollnolltal av minst ett album om året, med tämligen varierande mottagande från publiken, valde Prince i stället att släppa ”20Ten”, en platta endast för den europeiska publiken som distribuerades med olika dagstidningar.
Och så gav han sig i stället ut på turnén ”Welcome 2 America”, som trots namnet bara innehöll titellåten från den här plattan och då i ganska annorlunda version.
Förmodligen tyckte den ständigt experimenterande och intuitionsdrivne Minneapolis-ikonen helt enkelt inte att skivan kändes rätt att släppa just då.
En teori är möjligen att albumet inte var tillräckligt innovativt eller musikaliskt utmanande, att det helt enkelt lät ”för mycket Prince”.
”Welcome 2 America” är nämligen en högst tillgänglig samling låtar som nog åtminstone kunde haft viss chans att ta honom tillbaka till den större publiken även som skivartist (som liveartist var han både briljant och populär ända till sin död).
Icke desto mindre glädjande att albumet släpps nu. Särskilt som det rent tematiskt känns så frapperande aktuellt.
Titellåten sätter tonen, ett coolt jazzfunkigt beat över vilket Prince gör en spoken word-satir om tillståndet i landet, där mobiler och Google styr medborgarna, kändisskap är hårdvaluta och ”the truth is a new minority”.
Samhällskritiken i spår som ”Running game (son of a slave master)”, ”Born 2 die” eller ”One day we will all b free” låter nästan specialskriven för Black Lives Matter-eran.
Den här artisten vet dock att allvar går ner lättare med några mått socker, och vispar rutinerat in lite nästan ironiskt inställsam tuggummipop som ”Hot summer” eller ”When she comes”, ett stycke drypande soft sexsoul av väldigt klassiskt Prince-snitt.
Men hur sympatisk och underhållande skivan än är känns den också i stunder som något Prince har förmågan att bara slänga ur sig i farten, för att han är universalgeniet som bevisade precis allt redan på ”Parade” och ”Sign o’ the times”.
Och universalgenier kan som bekant inte jämföras med några andra än sig själva, vilket får ”Welcome 2 America” att landa på en stadig trea.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik