Nick Cave bjuder på förhäxande balladmagi
Uppdaterad 07.43 | Publicerad 06.53
KONSERT Efter 40 år känns Nick Cave & The Bad Seeds nästan mer relevanta än någonsin.
I kväll bygger de om Hovet till ett mäktigt böljande väckelsemöte för mollstämda tvivlare.
Nick Cave & The Bad Seeds
Plats: Hovet, Stockholm. Publik: Cirka 8 000. Längd: 159 minuter. Bäst: ”Bright horses” och ”I need you”. Sämst: Kan hålla med Cave om att ”Wanted man” inte är Bob Dylans starkaste komposition.
Det är nu 47 år sedan Nick Cave bildade The Birthday Party och drygt 40 sedan han satte ihop bandet han har spelat med sedan dess, den distingerade samling välklädda särlingar som är The Bad Seeds.
Cave har under åren släppt ifrån sig så mycket klassisk mörkerrock, så många odödliga ballader och så mycket legendarisk mullrande underjordsblues att han sannolikt hade kunnat åka runt och casha in enkla pengar på ett standardiserat hitset för sentimentala 60- och 70-talister.
Ingen skulle klandra honom om han valde att spela lite safe på andra sidan pensionsstrecket, med tanke på allt han har varit igenom. Inte minst det ofattbara mörkret i att tvingas begrava två av sina söner.
Men den australiensiske 67-åringen har aldrig varit den artisten. Där de generationskamrater som lyckats hänga kvar i rampljuset inte sällan hemfaller till just den sortens bekväma nostalgi fortsätter Nick Cave att i varje läge brinna för sin konst.
Nya albumet ”Wild God” är det senaste exemplet, där det känns som att han lite grand försöker komma ut på andra sidan efter de meditativa sorgemässorna ”Skeleton tree” och ”Ghosteen”. Låtarna lite skarpare i konturerna, tonen med Cave-mått glädjande ljus och hoppfull.
Det är en utsökt skiva, och i kväll på Hovet spelar Nick Cave hela nio av tio låtar därifrån. Faktum är att drygt två tredjedelar av setet består av material från de senaste 15 åren.
Det är så man håller liv i stort artisteri, genom att utmana sig själv och sin publik och fortsätta jaga vidare efter nya tankar och idéer.
Och musiken som kommit ur honom på senare år hör till det allra mest förhäxande och relevanta som Cave har satt sitt namn under.
Faktum är att hur högt jag än håller gamla och ofta spelade monument som ”From her to eternity” eller ”The mercy seat” är det i en serie nyare ballader som den här kvällen verkligen händer.
”Long dark night”, ”Cinnamon horses” och ”Joy” känns redan förbluffande självklara i sin majestätiska minimalism.
Cave beskriver ”Bright horses” som ”a very beautiful song” och den är tveklöst något av det mest hisnande emotionella han har skrivit.
I ”I need you”, när Cave med blicken fäst långt bort i fjärran sjunger ”nothing really matters when the one you love is gone” går smärtan att ta på. Den mörkröstade vokalisten skruvar upp den ytterligare i slutet när hela scenen går ned i svart medan han flämtar ”just breathe, just breathe”.
Under det gångna decenniet har Nick Cave utvecklat sina konserter till ett slags explosiva reningsbad, väckelsemöten för mollstämda tvivlare där övertvivlaren själv på ett berörande sätt hämtar kraft från sin publik för att orka kämpa vidare.
I kväll springer han fram och tillbaka mellan flygel och mikrofon men rör sig mest och helst utmed scenkanten, hälsar på så många fans som han hinner och lägger sig bokstavligen flera gånger i deras armar.
Den här sextettversionen av The Bad Seeds rymmer förutom evige sidekicken Warren Ellis bland andra Colin Greenwood från Radiohead på bas. Fyra silverglittrande gospelsouliga körsångare förstärker väckelsekänslan.
Hockeyladan Hovet är förstås inte den optimala arenan för den sortens show, och ljudet lider också av det till en början, men Cave och hans musiker manövrerar sig över även det hindret längs vägen.
Men hur elegant bandet än slungar sig mellan temperamenten, hur underhållande det än är att se den vildvuxne Ellis spela rockgitarr både på gitarr och fiol eller sparka med benen bakom sin lilla keyboard, klarar inte ens Cave att hålla magin uppe i nästan tre timmar. Det är kul att han väljer att lyfta in Grindermans ”Palaces of Montezuma” eller sin gamla Bob Dylan-signerade rockbrötiga Johnny Cash-cover ”Wanted man”, men de känns ofrånkomligen några nummer mindre än resten av setet.
Vilket emellertid snabbt glöms bort när han till slut sätter sig vid flygeln och börjar sjunga orden ”I don’t believe in an interventionalist God...”.
”Into my arms” må vara en av Caves mest slitna låtar men den är det sannerligen av en anledning. Och som förebyggande medicin mot den kulna höstkvällen som väntar oss utanför dörrarna är den synnerligen svårslagen.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik
