Smutsigt, sårbart och smått sensationellt
Publicerad 2024-06-07
ALBUM Charli XCX:s ”Brat” är ett smutsigt, sårbart och självutlämnande album som ställer frågor om fin och ful kultur.
Allt draperat i sensationella popmelodier och bangers för klubben.
Charli XCX
Brat
Atlantic/Warner
POP Sent natten till i dag dök popstjärnan Charli XCX upp på den lilla klubben The Lexington i Londons Islington. Hon kom som ett yrväder, i en limegrön bil, med texten ”brat” på. Jag råkar veta detta för att – ursäkta humble brag – en vän till mig ansvarade för festen.
Scenen säger ändå någonting om den mänskliga popstjärnan. I stället för att hyra, typ, en Premier League-arena eller ett afternoon tea-etablissemang för att fira sitt nya album väljer Charli XCX att dela ut slängkyssar från ett mycket litet dj-bås.
Storbritanniens signum vad gäller att leverera pop har alltid varit smutsen. Nu är Charli XCX knappast Sex Pistols, men 31-åringen från Cambridge har ändå lite mer skit under naglarna än konkurrenterna. Visst går det att dra paralleller till svenska ”I love it”-kompisarna i Icona Pop, men Charli XCX är liksom på ett helt annat sätt född med fuktskadade lungor.
Sjätte albumet ”Brat” är en osvikligt brittisk historia som hämtar lika mycket näring från den inhemska dansmusikhistorien som ett absolut hyperpop-nu. Omslaget, med sitt truliga typsnitt, vill utmana vad som anses fint och fult inom popkulturen.
Musiken är ett långfinger från start. ”I don't fucking care what you think”, suckar sångerskan i singeln ”360” (videon innehåller för övrigt fler it-girls än helgdagar i maj och juni tillsammans). Men långfingret kommer också med en lekfullhet som gör den intressant. Charli XCX:s konfrontativa pop bär även spår av modern rap och ren och skär humor.
”Club classics”, ”Sympathy is a knife” och ”B2b” är som gjorda för att köra bil till genom Londons ytterområden, mycket tidigt på morgonen. De påminner lika mycket om Audio Bullys svunna huliganhouse som Jamie XX:s stökigaste stunder.
”Brat” är nästan utmattande bräddfylld av smått sensationella popmelodier och bangers för klubben. Dessutom är den minimala och hårda produktionen resultatet av ett tydligt val, ungefär som när Kanye West på ”Yeezus” valde att liksom skära ut öronen på lyssnaren med kniv.
Sångerskan rappar, autotune-ylar, mässar entonigt till de distade beatsen. Men mitt i all aggressivitet finns också en mänsklig och sårbar ton. Som när hon i ”I might say something stupid” pratar med sig själv i spegeln. I festens elfte timme tvivlar hon plötsligt på allt. ”I don’t know if I belong here anymore/I don’t feel like nothing special” sjunger hon, som en kommentar till Radioheads ”Creep”.
”Everything is romantic” är spoken word i kostymdramemiljö. Ett romantiskt vykort skickat av en överförfriskad britt från Amalfikusten. En märkligt unik musik uppstår hur som helst när Charli XCX rapsjunger om Capri, citroner och Pompeji till stökig klubbfond.
I albumets näst sista spår, ”I think about it all the time”, promenerar Charli XCX runt i ett iskallt Stockholm och funderar på hur det skulle vara att bli mamma en vacker dag.
Bara för att i finalen ”365” vara tillbaka i toalettkön och fråga en främling om de inte ska ta en lina tillsammans.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik