The Sounds bjuder på klumpig soppa

ROSKILDE

Fåniga texter, tveksamma frisyrer, bisarrt mellansnack.

Sorry, The Sounds.

Det går inte att komma undan med hur mycket dumt som helst bara för att man kan stava till catchy.

The Sounds torde vara en av de mest svårbegripliga succéer Sverige har upplevt på de senaste åren.

Här har vi ett band som förvisso kan konstruera en poprefräng men i övrigt är en enda soppa av fula frisyrer, märkligt engelskt uttal, sinnesslöa texter (jag menar, lyssna på "Hit me!" eller "Rock´n´roll") och mer eller mindre klumpiga pastischer på allehanda synthig 80-talspop.

Märkligt snack

"Living in America" är i princip ingenting annat än Trans-X "Living on video" korsad med Kim Wildes "Kids in America".

Nostalgiska farbröder brukar desperat försöka jämföra Maja Ivarsson med Debbie Harry men på scen framstår hon snarare som en lite bonnigare, yngre upplaga av just Kim Wilde.

Men med ett betydligt märkligare mellansnack.

Maja tycker att det känns "helt cp" att spela på en stor scen i Roskilde. När hon presenterar låten "Mine for life" säger hon ödmjukt att "det är väl precis det ni är".

Utan finess

Okej, okej. Helsingborgarna har en serie effektiva, tajt sittande hits.

Det är inte särskilt konstigt att något så direkt som "Seven days a week" skakar rejält med liv i en festsugen publik som denna.

Men det hälper föga när de levererar sitt paket utan någon större tanke eller finess - de får hyfsat närbesläktade Melody Club att framstå som djupsinniga, sofistikerade esteter - och jag kan inte låta bli att le när de här Levi´s-sponsrade skyltdockorna sjunger "now we´re gonna start a riot".

Det luktar illa

"Hope you´re happy now" låter för övrigt inte så lite som Bloodhound Gangs "The bad touch".

Den kommer ungefär samtidigt som vinden sveper in från bajamajorna på scenens vänstra sida.

Onekligen en händelse som ser ut som en tanke.

The Sounds

Håkan Steen