Lykke Li påminner oss om varför hon är en världsartist

Håkan Steen

WAY OUT WEST Gesterna är små, musiken ofta avskalad intill benet.
Men känslorna fyller hela festivalområdet.
När Lykke Li kommer hem till Sverige är det med en gedigen påminnelse om varför hon är en världsartist.

Lykke Li
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Större delen av festivalen, trångt framför största scenen. Längd: En timme. Bäst: Väldigt starkt parti med ”So sad so sexy”, ”Sex money feelings die” och ”Gunshot”. Sämst: Kaskadregnet under ”Utopia”.

GÖTEBORG. Det långa, gotiskt mörka håret är ersatt av en kort blond page. Kläderna är alltjämt svarta. Men den puffiga lackjackan med pärlor som påminner om stjärnhimlen och de lika blanka utsvängda lackbyxorna skickar ändå en tydlig signal om att vi har att göra med en delvis ny Lykke Li.

Trots att tårarna i de nya låtar som dominerar setet är precis lika salta och bitterljuva som någonsin under hennes elva år långa karriär.

Oavsett vad Lykke Li har gjort, hur mycket hennes låtar än ekat av både Phil Spector och Velvet Underground, har hon alltid känts som en genuint modern artist.

Samtidsatmosfären har alltid dallrat i musiken, hur hon än har valt att paketera den.

På nya albumet ”So sad so sexy” är det mer så än någonsin. 32-åringen från Stockholm omfamnar den r’n’b och trap som just nu präglar så mycket av den mest innovativa musiken i nuvarande hemstaden Los Angeles, och inkorporerar den sömlöst i sin egen karakteristiska melankoli.

På Flamingo-scenen är gesterna små och showen enkel. Lykke Lis ögon tittar mot oss från den rödvita fonden som ramar in henne och musikerna.
Själv möter hon mer sällan publiken med blicken. Hellre spejar hon upp mot de mörka skyarna och dansar med små, mjuka, lätt hiphopinspirerade rörelser över scenen. Som försökte hon fånga känslan i frasen ”So sad so sexy”.

Och det går knappt att slita blicken från henne. Trots att vi befinner oss mitt i lördagskvällen, och trots att ett minst sagt hårt regn börja falla halvvägs in i konserten, får hon verkligen sin publik att lyssna på de ofta så oändligt sorgsna sångerna.

Lykke Li frågar om vi har druckit tillräckligt för att våga hjälpa henne med refrängen i ”Sex money feelings die”, men känslan är att folk sjunger ändå.
Musiken räcker nämligen gott som berusning i kväll.

Lykke spinner sömlöst ihop de nya låtarna med snyggt valda äldre nummer, varvar de blå balladerna med subtilt uppbygd intensitet. Bland annat rullar hon ut genombrottshiten ”Little bit” i en upplyftande tung version.

Men så har hon också bland annat med sig Anders Stenberg från Deportees på snyggt återhållen gitarr, inte minst effektfull när han plockar toner i ”Utopia”.

Det blir en vacker timme av sensuell sorg i Slottsskogen, med en artist som bländande självklart manifesterar varför hon numera står på de stora scenerna i betydligt fler länder än vårt.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik