Partyglada riffrocken med The Donnas – irriterande och tråkig

helskärm

Grundregeln är enkel.

Före konserten ska man helst undvika att spela musik som överträffar kvällens huvudakt.

The Donnas kopplar in instrumenten efter att "The KKK took my baby away" med The Ramones och Guns N"Roses "It"s so easy" dånat färdigt genom högtalarna.

I framtiden bör personalen välja sämre låtar som inte riskerar att reducera kvartetten till en ledbruten myra bland elefanter. Eftersom det handlar om en tämligen ordinär grupp som gärna låter en koskälla binda ihop punk, hårdrock och garageslammer är alternativen visserligen få.

Men eftersom det är min förbannade uppgift har jag ändå ett förslag:

Pröva med Krokus.

Fast frågan är om ens det räcker. The Donnas partyglada och promiskuösa riffrock känns hopplöst fyrkantig, irriterande förutsägbar och enerverande långtråkig.

Det hjälper inte att gitarristen Donna R är ett laddat oväder som nästan skakar och rullar lika mycket som Angus Young. Energi utan låtar är ett ganska poänglöst jippo.

Om konserten sålts som sömnmedel hade en enda ask räckt för att söva samtliga får på Gotland.

The Donnas

Markus Larsson