Miley gör en helt ursinnig comeback

Per Magnusson

Kaxigheten är den hos en popstjärna som hittat hem

Miley Cyrus har legat hemma i sjuksängen i två veckor och laddat.

Men egentligen har hon ju väntat hela sin karriär.

Det var länge sedan jag såg en så hungrig popstjärna på en scen.

Det har med illa dold förtjusning spekulerats fram och tillbaka om Miley Cyrus kommer att dyka upp på The O2 Arena i sydöstra London.

Förra veckan ställde hon in den planerade Europa-premiären i Amsterdam och den påföljande konserten i Antwerpen.

Skälet var en allergisk reaktion hon fått av antibiotika.

Fast vår voyeuristiska tid längtar ju alltid efter en ny Britney, ett nytt potentiellt nervsammanbrott att smygtitta på i realtid.

Men Miley dyker upp – perfekt nog med Britney-samarbetet ”SMS (Bangerz)” – som kvällens öppningsnummer.

Allt går på max

Eftersom Miley, precis som Britney, springer ur ett Madonna-arv är showen inte oväntat ett spårat skådespel av sällan skådat slag.

Men det är någonting som lyser starkare än flygande varmkorvar, jättehundar och dansande gosedjur.

Det är Miley själv.

Hon har legat i sin säng i två veckor och nu är hon lack. Resultatet är en ursinnig revanschlystnad.

Uppeldad av en av Europas största inomhusarenor visar hon ingen som helst nervositet eller respekt för popmusikens hemstad.

Det finns inte tillstymmelse till sparlåga.

Det är alla reglar på max hela tiden.

Hon har inte de bästa låtarna eller den bästa rösten, men hon har en ung oförfalskad pepp på livet.

Det gör att hon får ett väldigt trovärdigt band till sina tonårsfans.

Kaxigheten är den hos en popstjärna som till slut hittat hem.

I samma stund som Miley upptäckte r’n’b och smutsiga hiphop-beats från den amerikanska södern fann hon också ett eget uttryck i en märklig men lyckad brytpunkt mellan hiphop, country och pop.

Tok-twerkar

Med ett akustiskt parti och vita cowboy-boots visar Miley att hennes gudmamma fortfarande heter Dolly.

I nästa stund twerkar hon som en tok till den unga hiphop-producenten Mike Will Made Its produktioner. Det är mer logiskt än det först verkar att en kritvit countryartist från Nashville, dessutom dotter till trubaduren Billy Ray Cyrus omfamnar hiphop.

Genrerna har sitt hud­lösa uttryck som självklar gemensam nämnare.

Hudlösast av allt är ”Wrecking ball”.

Låten bryter igenom väggar och river hål i hjärtan.

Alla i arenan älskar den. Miley framför den, nästan uppgivet.

Kanske är hon slut. Kanske kan hon själv fortfarande inte riktigt värja sig mot dess slägglika kraft.