Lycklig kärlek klär inte Cole

Jenny Seth

Keyshia Cole känns platt

A different me (R'N'B)

Man måste lida för sin konst. Den slitna klyschan och romantikens idé om det plågade geniet brukar dyka upp när det skrivs om soul och rock. Att växa upp i en tuff miljö och vara hungrig, fattig och olyckligt kär anses bra för skapandet. Smärta i det verkliga livet ger texter och uttryck ett extra djup. Det är nästan en vedertagen sanning att när en artist blir äldre, rikare, stadgad och nöjd försvinner nerven, eller åtminstone den fascinerande underdog/outsider-kontexten. Förlegade tankar kanske, men å andra sidan finns det ju faktiskt artister som byggt sin image, ochibland hela musikkarriärer, på att må dåligt.

Keyshia Cole kanske inte är ett hushållsnamn här ännu men hon är på god väg att bli en riktig superstjärna hemma i USA. Båda hennes tidigare skivor har sålt platina och dokusåpan ”Keyshia Cole: The way it is” är en av kanalen BET:s största tittarsuccéer någonsin.

Den unga r’n’b-sångerskan växte upp i Oaklands ruffigare delar med en crack-missbrukande mamma, sex syskon och otrogna pojkvänner. Hon har alltid, precis som idolen Mary J Blige, varit lite mer gata och lite mer märkt av livet än skönsjungande kollegor som Brandy, Monica och Beyoncé.

I samma självutlämnande anda som just Blige har hon blivit en expert på r’n’b om kärlek som spårat ur. På debuten ”The way it is” från 2005 och förrförra årets fantastiska ”Just like you” avhandlades dåliga förhållanden med texter och en röst präglad av svek, ilska och förtvivlan. Ibland lät det som hon knappt kunde få ur sig orden genom alla tårar.

Därför är det med viss besvikelse som jag tar emot nya plattans första textrader: ”I would like to introduce a different me”. Borta är ledsna, destruktiva Keyshia till förmån för ett nytt, mognare jag. Temat är lycklig kärlek, i snälla ballader som ”You complete me” och ”Trust”, och pånyttfödelse i jazziga ”Make me over” och ”Brand new”. Man borde såklart unna henne att må bra men plötsligt känns den raspiga rösten nästan lite platt. Som om den behöver drama för att vara tredimensionell. Mary J Blige lyckades bättre med att gå från sårad till sårbar, men så tog hon ju också mycket längre tid på sig för att må ”Just fine”.