Albin Lee Meldau gör maffig retrosoulpop
Publicerad 07.00
ALBUM Trots de kvalitetsstämplade retrosoulproduktionerna och Albin Lee Meldaus maffiga röst når ”Discomforts” inte riktigt så högt som den siktar.
Men i stunder hittar sångaren från Majorna faktiskt hem.
Albin Lee Meldau
Discomforts
Mayfly/Sony
SOULPOP Först en liten hit med låten ”Lou Lou”. Sedan megasuccé i ”Så mycket bättre”. Därefter ytterligare stärkta folklighetsaktier genom en övergång till svenska språket – inte minst tack vare P4-plågan ”Josefin”.
Vid sidan av ”skaldspåret” är Albin Lee Meldau med sin maffiga restrosoulstämma också en typiskt samtida popartist. Därför kommer det inte som någon överraskning att nya albumet – en återgång till engelskan – är ett samarbete med Eg White. Den brittiska producenten har tidigare jobbat med Adele och Duffy, två artister som i slutet av 00-talet lade grunden för en ny, brittisk popmusik som lutade sig mot gammal soul. Ett uttryck som i dag har blivit alltmer generiskt genom artister som Hozier och Sam Smith.
I videoklipp skickade till media berättar 36-åringen från Göteborg om sina skapelser på engelska, vid mixerbordet, som i ”Classic albums”-dokumentärerna. Siktet är uppenbarligen både högt och internationellt ställt.
Det finns naturligtvis ingenting med Albin Lee Meldaus raspigt plågade sandpappersstämma som inte passar in i denna snyggt brittiska nostalgisoul. Där är den lika välkommen som ett storblommigt mönster på en Farrow & Ball-tapet.
På så vis är steget inte särskilt långt från Majorna-artistens mer trubadurkompatibla material – båda uttrycken passar egentligen lika bra bredvid ett mål mellan Östers IF och GIF Sundsvall i Radiosporten.
Sångaren från Majorna siktar mot soulens klassiska röster både i ton och melodispråk. När han håller tillbaka och ”jobbar mot” sin stora röstpotential, som i titelspåret, uppstår en trevlig och nästan Norah Jones-puttrande soulrock.
”Discomforts” vill annars – liksom artistens karriär – åt lite väl många håll samtidigt. ”Girlfriend” är en yster baktaktshistoria om att råka ligga med sin granne. ”Show me” en blåsförstärkt bit om att börja med en drink och snart dricka sig under bordet. ”Mainly dissapointed” en hommage till Manu Chao.
Men visst finns här också utropstecken. ”If you ever change your mind” är en fin ballad om vänner från de mörka åren som inte klarade sig lika bra. När Meldau kämpar mot sin inre missbrukare i ”User lost” lyckas han också beröra.
Allra bäst är ”Elvis I love you”, en ganska underbar blue-eyed soul-pastisch med glimten i ögat. När materialet är så starkt att Albin Lee Meldau liksom kan luta sig mot det i stället för att försöka krama ur varenda droppe hittar han hem.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik