Rod Stewart är alltjämt en stor underhållare
Publicerad 2024-06-07
KONSERT Rösten bär kanske inte som förr, synnerligen lite överraskar.
Men Rod Stewart är fortfarande en underhållare av sällsynt naturlig sort. Och när han väl vågar bli lite allvarlig glöder showen till på riktigt.
Rod Stewart
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 9 796 (utsålt). Längd: 114 minuter. Bäst: ”People get ready”. Sämst: ”Young turks” hör kanske inte till världens bäst åldrade 80-talspop.
GÖTEBORG. Det är inget konstigt i att Rod Stewart vid 79 års ålder fortsätter att turnera. Pengar handlar det näppeligen om, knappast jakten på nya konstnärliga utmaningar heller.
De Rod Stewart-shower som var tredje-fjärde år brukar nå Sverige har sett ungefär likadana ut, och innehållit ungefär samma låtar, sedan 80-talet.
Varumärket Rod Stewart, det som han fyller de stora arenorna med, är satt. Det består av den glammige gamängen som spelar hits i två timmar och bjuder på lättuggade och färgsprakande visuella spektakel.
De stora folkhaven är vad allt förmodligen handlar om. För den som har levt med den nivån av regelbunden superbekräftelse i över 50 år blir det sannolikt som ett gift, ett beroende.
Nog för att han gör sina avstickare – som swing-albumet med Jools Holland tidigare i år – men de där mer intima Roddan-showerna med all soul, folk, blues, country och riktigt basic Faces-rock’n’roll som man anar att han bryr sig mest om har vi sannolikt väntat förgäves på.
Numera är det ju dessutom så att varje Roddan-besök kan vara det sista. Den här turnén heter rentav ”One last time”.
Kvällen blir således ännu ett varv med ”Maggie May”, ”Sailing” (framförd i sjökaptensmössa), ”Da ya think I’m sexy?”, utsparkade fotbollar, förfärliga kavajer och generösa mängder av både mer och mindre relevanta covers.
Vad som emellertid alltid hedrar Stewart är ambitionen att bjuda på gedigen show. Det sex kvinnor och sju män starka och relativt unga bandet är lysande, inte minst på att spela jublande soul som Sam Cookes ”Having a party” eller att förse flera nummer med uppfriskande folkdoft av två fioler och harpa.
Den evigt sprethårige sång- och dansmannen är på till synes gott humör, dansar försiktigt men uppsluppet på stället och får rentav applåder för några löpsteg i sidled. Las Vegas-showerna på senare år har inte direkt gjort honom mindre publikfriande. Det händer att det blir en nackdel, att han känner sig nödgad att skoja till även sina mer laddade ballader med små spektakel.
Rösten äger heller inte längre låtar som ”The first cut is the deepest” eller ”I don’t want to talk about it” på det sätt som den brukade. Inte ens Etta James-klassikern ”I’d rather go blind”, som under många år brukade vara den vokala höjdpunkten i varje Roddan-show, bränner till med blue eyed soul-glöden vi minns.
Samtidigt är bluesklassikern ”Rollin’ and tumblin’ möjligen i muskligaste laget men bara att några minuter ges till en Muddy Waters-hyllning i ett sånt här sammanhang är förstås vackert.
Och när britten trots allt släpper in en stunds allvar och eftertanke blir det några riktigt fina moment.
90-talshiten ”Rhythm of my heart” lyfter oväntat högt när Stewart tillägnar den Ukrainas folk och låter smärtsamma bilder från kriget fylla skärmarna.
Curtis Mayfields ”People get ready” presenteras som en hyllning till både den amerikanska medborgarrättsrörelsens hjältar och bortgångne vännen Jeff Beck, som han spelade in sin version med.
Kvar i den sortens mood glöder också versionen av Van Morrisons ”Have I told you lately” till lite mer än vanligt.
Därför är det inte heller den här gången möjligt att avfärda karln som en simpel publikfriare. Även om han tveklöst har kapacitet för mer är han fortfarande svårslagen på hjärtlig eskapism.
Vilket det givetvis alltid finns ett värde i, inte minst just nu.
Rod Stewart spelar på Tele2 Arena i Stockholm i morgon lördag.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik