Himlen gråter - men inte Nine Inch Nails

HULTSFRED. Himlen öppnar sig över Småland.

Men det bekommer inte Nine Inch Nails det minsta.

Laddningen är total på Sverigedebuten.

En dryg halvtimme innan Trent Reznor och manskapet ska gå på scen öppnar sig skyarna. Det tidigare så gemytliga festivalvädret byts mot en in i benmärgen påträngande väta och med plötsligt tycks allting punkterat.

Men "Så fort "Wish" - snacka om passande öppningsnummer - brakar lös, ter sig alla petitesser som sådana fullkomligt ovidkommande. Snarare gör den något gistna inramningen att gruppens elektroniskt baserade rannsakningar känns ännu mera direkta.

Yllefilt som värmer

De dramatiska skyarna över festivalområdet vid Hulingen bäddar in Nine Inch Nails emotionellt laddade musik i en mörkgrå yllefilt som värmer mer än vad som borde vara brukligt.

Scenen badar i ljus och kolsyrerök. De nya medlemmarna - varav forne Marilyn Manson-basisten Jeordie White utgör det mest prominenta inslaget - passar perfekt jämte frontmannen, och även om produktionen känns aningen minimalistisk jämfört med senaste vändan är den ruggigt effektiv.

Låtlistan är bra avvägd mellan gamla klassiker från "Pretty hate machine", "Broken", "The downward spiral", "The fragile" samt årsfärska "With teeth".

Sveps med i stormen

Med en sådan katalog är det svårt att gå fel, och navigeringen mellan låtarna är kompassäker. Såväl tidiga stycken som "Terrible lie" eller avslutande "Head like a hole" känns lika självklara som de nyare "The hand that feeds" och "You know what you are?", men när Reznor inleder "Hurt" ensam på scen är det omöjligt att inte låta sig svepas med i känslostormen.

Då betyder småsaker som regn ingenting.

Nine Inch Nails

Läs mer:

Mattias Kling