Han är bra - men blir aldrig stor

De spelar Sinatras version av "My way" i högtalarna precis innan Lars Winnerbäck går på scen.

Det kan vara en kommentar till Winnerbäcks karriär. Den allmänna åsikten bland fansen tycks gå ut på att idolen går sin egen väg, att hans envisa vurmande för jeans, mössa och Idde Schultz gör honom äkta och originell och så vidare.

Snäll lillbrorsa

Kanske det. Allt jag vet är att Lars Winnerbäcks låtar aldrig kommer att bli mina vänner. Han har fortfarande inte skrivit en "Backstreets". Det döljer sig ingen "Hon gör mig galen" i diskografin. Det finns inget som matchar en "Nånting måste gå sönder", en "Evelina" eller en "Hurricane" - skrivna och inspelade av...ni vet förhoppningsvis vilka.

Winnerbäcks förbannelse är att han aldrig lyckas kliva fram ur förebildernas skuggor. Han är bara deras sympatiske lillebror.

Texterna och melodierna håller inte en tillräckligt hög klass för att vi - vi som tror oss veta och förstå och betalar hyran genom att bertygsätta musik - ska strunta i Winnerbäcks källor och bara jämföra honom med sig själv.

De låtarna lyfter

Visst, ibland händer det att samspelet mellan Lars, kompbandet Hovet och publiken lyfter låtmaterialet till oanade höjder. I kväll sker det exempelvis i "Kom ihåg mig" och "Elden".

Men betyget som i princip har förföljt Winnerbäck i tio års tid är hugget i sten:

Tre plus.

Markus Larsson