Dylan piskar upp svänget

Nej, tyvärr.

Det blev ingen klassiker.

Det blev en underhållande repetition.

Dylan ler i första låten.

En liten detalj som får publiken att gå bananer. De jublar och skriker och applåderar. Frågan är om ett pojkband utan kalsonger hade fått lika starka ovationer.

Fansen vill verkligen att Bobs första svenska klubbspelning ska bli en klassiker, något man pratar om i minst tio år framöver.

De tänker göra sitt yttersta för att lyfta låtarna rakt upp i femplushimlen.

För stämningen är minst lika nervös som förväntansfull. Och det med all rätt. Det unika med Bob Dylan är ju – om vi för ett ögonblick glömmer att han har skrivit ett par låtar som förändrat pophistorien – att han är en legend med licens att göra hur dåliga konserter som helst.

Utan att ställas inför rätta.

Sjunger oväntat bra

Men visst är det en upplevelse att se Bob Dylan i en liten, intim klubblokal. Inte minst för att man på nära håll ser hur nervösa kompbandets medlemmar är.

De vågar inte släppa Dylan med blicken.

Risken är stor att de i så fall missar en viktig gest. Eller ett plötsligt infall. Vilket som.

Dylan sjunger oväntat bra, men det är svårt att veta hur han egentligen mår under sin hatt.

Han skakar dock lite på axlarna när han hamrar på sitt elpiano. Och det är, enligt programledaren, komikern och dylanologen Fredrik Wikingsson, ett synnerligen gott tecken.

Alltid nåt, Bob

Ibland lyckas Dylan och hans band piska upp ett sväng som kränger och slirar och trycker luften ur kroppen.

Det sker framför allt i de lysande versionerna av ”Rollin’ and tumblin’” och ”Highway 61 revisited”.

Andra stunder, som den överdjävligt förutsägbara finalen, är bara slöseri med tid.

Slutsumman blir en kul repetition.

Alltid nåt.

Fotnot: Bob Dylan spelar i Stockholm i kväll och i Göteborg 1 april.

Bob Dylan

Här är alla låtarna

Markus Larsson