Visst kan Björk fånga sin publik

ROSKILDE

Det går att säga en hel del om Björk Gudmundsdóttir, men hon blir aldrig ointressant.

Så icke heller i kväll, när hon avslutar årets verksamhet på Orange scen med 95 minuter av ganska fria övningar från huvudsakligen albumen "Homogenic" och "Vespertine".

Inte hit-Björk

Ni som tänker se henne på Arvikafestivalen den 10 juli kan således konstatera att det inte är hit- Björk som är ute och åker den här sommaren.

Den Björk vi möter trippar runt barfota på scenen i något slags geishainspirerad utstyrsel, uppbackad av en harpist, en stråksektion och Björks trogna samarbetspartners i avantelectroduon Matmos sköter den ganska omfattande maskinparken.

Flammande eld

Det är nästan lika mycket performance som konsert. Björk viskar och skriker, musiken viskar och skriker, fyrverkerier brakar loss, eld flammar, filmer flimrar och det hela utvecklar sig bitvis till en väldigt omtumlande kakofoni.

Björk är verkligen en artist, bara hennes närvaro magnetiserar publiken och hon är väldigt skicklig på att förstärka musikens stämningar med sina rörelser.

Och hon har fortfarande en röst som gör saker med lyssnaren.

Bättre live

Jag ska erkänna att jag haft svårt att på allvar engagera mig i Björks skivor sedan "Post", men det nyare materialet fungerar betydligt bättre live, när Björk förstärker stämningarna i låtarna med sin hela uppenbarelse.

Men jag ska också erkänna att jag gärna hade hört fler av de tidiga, mer melodibaserade numren.

Det känns onekligen lite befriande när "Human behaviour" - och Björk i ett slags ganska spektakulär fjärilsdräkt - dyker upp som sista extranummer.

Björk

Håkan Steen