Så här ska det ju låta, Maiden

Iron Maiden på Stockholms stadion

Det är precis som jag trodde.

Stockholms stadion gör underverk med Iron Maiden och det fanatiska publikunderstödet gör att de ger sitt yttersta.

Må det inte dröja tre år till innan det upprepas igen.

Metalikonernas förhållande till den svenska nationalarenan är mycket speciellt. Precis som sångaren Bruce Dickinson påpekar från scen så var deras konsert här år 2000 en av de absolut bästa på hela turnén, vilket för en gångs skull inte framstår som tamt smicker.

Frontmannen rörd

Det stöd Iron Maiden får av de 31 000 i publiken på Stadion är massivt och tangerar ibland det rent religiösa.

Ett sådant tillfälle är när frontmannen avbryts i sitt tal om frihet mellan "Brave new world" och "The clansman" av att åhörarna vrålar och klappar i händerna så till den milda grad att sångaren kommer av sig av pur rörelse - och i stället sätter sig på en av monitorerna och bara skakar lyckligt på huvudet.

En skön rysare

Jag vet inte om det beror på detta eller den feta inramningen - till skillnad från i Roskilde bjuds vi på den fulla scenproduktionen med fler specialeffekter och fräckare ljus - men plötsligt känns mina reservationer mot låtvalet något malplacerade.

Redan nämnda "The clansman" förvandlas från ett högst habilt mellannummer till en skön rysare och kraften i "Bring your daughter " to the slaughter" träffar mig på ett helt annat sätt än för ett dygn sedan.

Okej, jag hade verkligen inte sagt nej till "Aces high" eller "Flight of Icarus", men den saknad jag tidigare kände är inte alls lika påtaglig.

Egentligen är det väl bara den nya låten "Wildest dreams" som fortfarande inte är helt klockren och placeringen i setet - mitt emellan kanonaderna "22 Acacia Avenue" och "The wicker man" - gör att den ter sig ännu mera obegriplig.

Men, trots allt, det handlar bara om fjuttiga fyra minuter av sammanlagt två timmar.

Resten är klassisk metal när den är som bäst.

Jag längtar redan till november ...

Iron Maiden

Mattias Kling