Han får oss att tro igen
Publicerad 2013-11-27
Gospelpiano lyfter Primal Scream
Bobby Gillespie är oemotståndlig som missionerande music lover. Men det slutliga väckelsemötet föregås av halvhjärtad predikan.
Det är 22 år sedan Primal Scream släppte ”Screamadelica” och på Debaser Medis kan man spotta den numera så sällsynta ugglefrisyren, typisk i modsnostalgiska butiker på Carnaby Streets sidogator.
Tre decennier av droger och boogie verkar varit förvånansvärt snälla mot Bobby Gillespie. Han ser strålande ut i cerise mohair-kostym och glittrig topp. Rockens klichéer bor i hans hela person.
Tillfällig crush
Bandet har alltid låtit som en direkt konsekvens av Gillespies tillfälliga crush. Jingeljangel-pop, psykedelia, soul, acid house, gospel, electro eller bara hyvens Creedence-rock.
Märkligt nog låter Primal Scream mer daterade när de strävar mot sin version av modern musik – den trasiga knarkrocken från 13 år gamla ”Xtrmntr” – än när de dammar av ännu en hyllning till Tom Pettys ”American girl”. Den första halvan av konserten blir därför en transportsträcka.
Men när nya ”It’s alright, it’s ok” glider över i gospelstandarden ”Oh happy day” står ”Screamadelica”-festen för dörren.
Satte tonen
”Loaded” är en påminnelse om hur bandet en gång – med en enda sampling, ett enda beat – satte tonen för ett helt decennium. Och när gospel-pianot i ”Movin’ on up” kickar in tror man inte bara på Bobby igen. Man tror på Gud.