Självömkan som en chic accessoar
Publicerad 2011-10-14
Sanningen måste alltid fram. Och Joshua Radin är för popmusiken vad de lättsaltade chipsen är för potatisen.
Ett kärlekspar framför mig hånglar sig igenom hela konserten. De missar inte så mycket. Den största visuella chocken är när hunken tar av sig sin bruna hatt, för övrigt samma huvudbonad som prydde hans bruna lockar vid senaste Sverige-besöket för två år sedan.
Utbrott i mansrock
Med sånger som ”Streetlight”, ”Closer” och ”I’d rather be with you” spelar den 37-åriga amerikanen på vår minsta gemensamma känslosträng. Däremellan bjuder han på malplacerade utbrott i mansrock och små solskenshistorier om vänner som gjort barn till hans skivor.
Joshua Radins hela musikaliska koncept sammanfattas i sången ”One of those days”. Suck. Det är en av dessa dagar. Man vill bara inte vara med längre. Så man drar filten över huvudet och ägnar ännu en dag åt självömkan.
Mysig melankoli
Det är självutlämnande och helt säkert på riktigt. Vi lär känna Radins exflickvänner utan och innan. Problemet är att musiken ständigt stannar vid en melankoli så mysig att den mest liknar en chic höstaccessoar.
Den starkaste känslan som konserten framkallar är en svår längtan efter Paul Simons soloalbum.