Han är fast i det förflutna
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-10
Att hiphopkonserter kan börja 90 minuter efter utsatt tid får man räkna med. Men att en konsert är ungefär lika ospännande som själva väntan på den ska väl ingen behöva stå ut med?
Publiken i fullsatta Göta källare är väldigt välvilligt inställd till sin idol. Precis som vilka Tokio Hotel-fans som helst (om än inte lika skrikiga) skulle de antagligen dyrka Mos Def vad han än tog sig för. Bara hans förehavanden inte har någonting med modern populär musik att göra vill säga.
Gillar man Brooklynsonen och hans lite jazzigare hiphop har man ”god smak”. Och då verkar det inte spela någon roll att det inte finns ett uns av nytänk i låtarna. Eller att han funkflummar loss på ett trumset alldeles för länge. Eller att han inte vill bjuda på ”Ms. Fat Booty”, den enda av hans låtar som varit i närheten av att vara en hit.
Lite är bra
Allt är inte tråkigt. Mos Def är som vanligt väldigt stilig och hans lätt nasala röst och mjuka flow är alltid behagliga att lyssna på. Liksom flera av hans disco- och soulbaserade beats när dj:n glider skickligt mellan instrumentaler och de samplade originalen.
Behöver låtar
Men trots det, och även om stämningen är god, så lyfter spelningen tyvärr aldrig riktigt. En person kan inte bära en hel konsert. Det behövs låtar också.