Proffsigt – och svenskt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-11
Dungen 
En japansk turist på besök i Hultsfred just nu skulle antagligen få en överdos av allt det exotiskt svenska.
Inramad av vita björkar, röda hembygdsstugor och Cheap Monday-ungdomar som käkar wokad älg står en snygging i blont hårsvall och blandar proggsound och Jojje Wadenius med folk musikfioler. Växlandes mellan gitarr, piano och tvärflöjt mjukar Gustav Ejstes upp den glesa och bakis trötta publiken med lugna låtar för att lite senare flumma loss ordentligt tillsammans med bandet.
Kräver mogna lyssnare
Jag, som för knappt elva timmar sen skrålade med i Ludacris ”Move bitch” framför samma scen, inser att min smak inte är tillräckligt sofistikerad för att helt uppskatta Dungen. Den psykedeliska rocken med jazzflöjt och instrumentala teman utbroderade i det oändliga kräver nog en viss mognadsgrad av sin lyssnare. Och på klassiskt wiggermanér känner jag mig mer bekväm med rap från Atlantas hoods än det svenska Kåldolmar och kalsipper-arvet.
Lättare på avstånd
Men till och med en Dungen- novis kan höra att bandet är proffsigt och att ”Panda, Du e för fin för mig” och ”Målerås finest” är bra. Särskilt genom ett par japanska exotismglasögon. Kanske är det därför Dungen säljer bättre utomlands: det originellt svenska i musiken blir lättare att ta till sig på lite avstånd.