Himlen är nära – helvetet här

NORJE

Vissa kallar det grundkursen i heavy metal, andra för Black Sabbath – och de själva numera för Heaven & Hell.

Hur som helst. Det är bitvis himmelskt. Om än lite snålt.

Inledningen?…?åh, inledningen.

Heaven & Hell gjuter in publiken i en betongmatta med ”The mob rules” och ”Children of the sea”, skickar domedagstoner från underjorden ut mot en försvarslös Pukaviksbukt och visar bestämt att även en torsdagsnatt kan vara lika nattsvart som vilken sabbat(h) som helst.

Grinar som elakt troll

De som hävdar att eran med Ronnie James Dio på sång inte motsvarar den föregående med en viss Ozzy Osbourne som fixstjärna får därmed smäll efter smäll på fingrarna. I crescendot på ”The sign of the southern cross” grinar frontmannen likt ett extra elakt litet troll, ”Voodoo” sticker nålar under naglarna medan ”Shadow of the wind” fixerar anklarna i ett skruvstäd.

Skavankerna skyls över

Det är, ta mig tusan, precis så här det ska göras.

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig aningen blåst.

Jämfört med den repertoar kvartetten framfört de senaste månaderna har ett flertal nummer strukits bort. Det innebär att ett par favoriter – däribland fantastiska ”After all (The dead)” – är satta i träda, medan mindre nödvändigheter som Vinny Appices och Tony Iommis uppvisningar fått vara kvar. Det jublar jag inte över.

Skavankerna är tydliga, men skyls effektfullt över med rutin, förbannat bra låtar och en pondus som är få förunnat.

Vill ha mer

Himlen är runt hörnet.

Helvetet är närvarande i var och varannan ton.

Dock kan en girig jävel som jag inte rå för att jag vill ha mer.

Heaven & Hell

Heaven & Hell-stjärnan om att byta band

Läs mer om Sweden Rock Festival:

Mattias Kling