Artisternas problem - de har bara varsin hit

GÖTEBORG

Jämfört med fjolårets upplaga:

Färre gapflabb, sämre musik och tamare tempo.

Tältprojektet 2005 innehåller med andra ord mindre av, ja, allt.

Ifjol fick Lena Philipsson och Sveriges populäraste "pom-po-pom"-Uggla tältet att skaka.

I år fladdrar knappt tältduken en centimeter när Charlotte Perrelli och Martin Stenmarck står för musiken.

Problemet är enkelt.

Charlottes och Martins repertoarer är väldigt begränsade - de sitter på ungefär en hit vardera.

Och i väntan på "Las Vegas" och "Take me to your heaven" måste de därför använda många, många, många covers av varierande kvalitet.

Tomma fågelholkar

The Creeps "Ooh - I like it", "Suspicious minds", "River deep mountain high" och en vulgär version av Boomtown Rats "I don"t like mondays" passerar snabbt förbi.

Stenmarck och Perrelli är inte heller några tacksamma bollplank i showens sketcher. När komikerna pepprar dem med skämt förvandlas schlagerprofilerna genast till ett par tomma fågelholkar.

Gustafsson är briljant

Det är Sissela Kyle, Johan Rheborg och Robert Gustafsson som reser föreställningens bärande, förlåt, pinne. De är den starkaste och enda behållningen.

Nej, flabbfester som fjolårets "Fem myror är fler än fyra elefanter"-sketch finns inte och, ja, den ständige konferencieren Percy Nilegård borde kanske lägga hakan på hyllan.

Men det går inte att tröttna på Robert Gustafsson. Han är lika briljant som vanligt.

Oavsett om han uppträder i lustiga mössor, blottar sin häck, förvandlar sig till en rappande jeanschorizo eller dyker upp som den blockflöjtspelande vikarien Katrin.

Gustafsson och Rheborg visar över huvud taget upp ett brett register. De pendlar mellan överdrivna fysiska utspel och en Steve Martin-liknande minimalism - utan att förlora balansen.

Och lustmorden på Mark Levengood och Jonas Gardell är mer än roliga.

Det är kvällens höjdpunkt.

Tältprojektet 2005

Läs också

Markus Larsson