En perfekt avslutning

Mötley Crüe levererar en show som sent ska glömmas

NORJE

Cirkusen kom till byn.

Och byn lär nog aldrig bli den samma igen.

Det är bara att slicka i sig när Mötley Crüe serverar dekadens på silverfat.

En sak är säker:

Något liknande har aldrig skådats i denna gemytliga håla i västra Blekinge.

Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.

Dvärgar och strippor

Inledande "Shout at the devil" frestar med superläcker pyroteknik, i "Louder than hell" ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i "Girls girls girls" kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.

Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och " tja, fler strippor.

Men alla inslag är inte lika lyckade.

När Tommy Lee före "Live wire" med en videokamera i handen hetsar kvinnorna i publiken att visa brösten och sedan tackar Gud för behagen är gränsen för vad som är kul passerad för länge sen. Det är bara plumpt och lumparkorkat.

Då är kvartetten desto skarpare när den låter musiken stå för den dekadenta charmen.

Perfekt avslutning

Att gruppen är i form efter flera månaders turnerande råder det ingen tvekan om och låtlistan består av idel guld.

Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen "Theatre of pain" och tyngdpunkten ligger i stället på debuten "Too fast for love", "Girls girls girls", "Dr Feelgood" och kronjuvelen "Shout at the devil".

"Red hot", "Live wire", "Wild side", "Kickstart my heart" och "Don"t go away mad (Just go away)" är verkligen finfina bakelser som får den isande junikylan att kännas mindre förlamande och glöden de framförs med värmer sannerligen.

En bättre avslutning än så här kunde Sweden Rock Festival knappast ha fått.

Mötley Crüe

Mattias Kling