Gwens knasattack

Markus Larsson

Yrvädret Gwen Stefani – både cool och tramsig

helskärm

Gwen Stefani kliver ut ur en gul bur.

Kläderna verkar vara doppade i grädde och lakrits.

Och det är bara början på popstjärnans knasattack.

Var ska jag börja?

Det är inte lätt att sammanfatta Gwen Stefanis musik.

38-åringens skivor är lika röriga som en tavla av Jackson Pollock. De innehåller, ja, allt.

Vilket är en förutsättning för att kunna spegla sin samtid efter millennieskiftet.

Konfettiregn

Solodebuten ”Love Angel Music Baby.” och uppföljaren ”The sweet escape” innehåller ett konfettiregn av hiphop, plipp-plopp-rytmer, electro, synth, funk och r’n’b. Och texterna är ofta lika självupptagna och personliga som Facebook.

Det går även att dra en röd tråd mellan Gwen Stefani och 60-talsgrupper som The Ronettes och The Crystals.

Alla tre blandar sin tids tuffaste musik med söta popmelodier för att nå den breda publiken.

På scen är Stefani ett intensivt yrväder, omgiven av maskotarna Harajuku Girls, fyra manliga dansare och ett band som består av både jazztrummisar och grungegitarrister.

Vissa stunder är rent trams. Eller barnramsor med ett hiphopbeat, om ni så vill.

Ibland en av de största

Men ibland är verkligen Gwen Stefani en vår tids största popstjärnor.

Jag tänker på balladen ”Early winter”, energichocken ”Hollaback girl” och rocklåten ”Cool”.

I den sista får Stefanis livvakter springa hörsnäckorna av sig.

Gwen rusar rakt ut i publiken, klättrar upp och ner för läktarna och balanserar på röda stålräcken.

Alla vill röra vid stjärnan och stämningen blir därefter.

”Cool” kan, precis som resten av konserten, bara beskrivas på ett sätt:

Ett underhållande kaos.