Ryan Adams låter mer som sig själv än någonsin
Publicerad 2014-09-05
Så många 
får Ryan Adams: ”Ryan Adams”
ROCK’N’ROLL Han låg på ett bord, cigg i munnen, hjärtekrossad. Det är 14 år sedan Ryan Adams kröntes till sin generations Gram Parsons med debutalbumet ”Heartbreaker”. Jag och min vän Martin sandpapprade våra jeans och spillde öl på dem med flit. Allt för att ge oss en aura av missförstådd rockpoet. Vi tog tåget till Stockholm för att se en – såhär i efterhand – ganska tröttsam konsert på Annexet. Ryan ville aldrig sluta spela. Roddarna fick dra honom av scen.
Några demolerade demos senare var North Carolina-sonen ute i kylan igen.
”Att göra musik är bra, att döda någon i en bilolycka är dåligt”, sa en bitter Adams efter en serie usla recensioner. Ett banalt uttalande, men det rymmer också viss sanning. Ryan Adams bisarra skivsvit 14 album på 14 år – och säkert lika många refuserade – har kallats självsabotage av hans eget skivbolag. Men är det inte exakt det den där rocken borde handla om? Ryan Adams har aldrig bett om sympatier.
Därför blir jag inte förvånad när jag läser att Adams spenderat 100 000 dollar på att spela in ett album med den legendariska producenten Glyn Johns, bara för att kassera allt, rekrytera en trummis i en lokal skivaffär och producera musiken själv i sin LA-studio Pax Am.
”I was like, I’ll go in with a couple bros at seven o’clock and just jam. We would, like, smoke a bowl and drink some tea – and the words came free-flowing out of me. It gives me chills just talking about it”, säger han till Rolling Stone.
”Ryan Adams” ekar av nostalgisk rock, som den lät när Jackson Browne gjorde ”Late for the sky” eller när Fleetwood Mac spelade in ”Tusk”.
Men här finns ingen ”Under your breath”, ingen ”Dear Anne” eller ”La Cienega just smiled”.
Och jag önskar att han parkerade den mest riffromantiska rocken på en rastplats och kastade nycklarna i närmaste sjö. I bland har jag lust att straffropa ”Summer of ’69!” rakt ut i rummet.
Men det finns några viktiga anledningar att Ryan Adams väljer att ge ut just det här albumet i sitt eget namn. Han låter mer som sig själv än på länge, han har svept in sångerna i ett sensationellt skimmer av svunnen rock och det känns faktiskt som om han tror på varje stavelse han sjunger.
BONUS
Bästa spår: ”Tired of giving up” med sina ursnygga gitarrer. Som när Johnny Marr fortfrande lät sin Fender Jaguar ringa över Morriseys melodier.
Lyssna också på: Jackson Browne ”Late for the sky”. Lyssna i synnerhet på ”Fountain of sorrow”. Men glöm inte ladda upp med snyftnäsdukar.
Visste du att... Adams nu är nykter, gift med sångerskan och skådespelerskan Mandy Moore och mår bättre från öronåkomman Ménières sjukdom, som tidigare hotade hans karriär.