Svagaste delen i äktenskapets offentliga terapi
Uppdaterad 2018-06-19 | Publicerad 2018-06-18
ALBUM Beyoncé och Jay-Z firar sitt äktenskap på nya albumet ”Everything is love”. Men musiken är svagare än budskapen.
The Carters
Everything is love
Roc Nation/Parkwood
HIPHOP/R’N’B Att släppa skivor utan förvarning börjar bli så förutsägbart att artisterna lika gärna kan börja använda gamla releasedatum igen.
Det är en anledning till att ”Everything is love” inte sprider lika stora ringar på vattnet som Beyoncés soloalbum ”Beyoncé” och ”Lemonade”. En annan är att musiken inte är i närheten av vad hon levererade på de skivorna.
Det är exempelvis lite kejsarens nya kläder över att höra det gifta powerparet göra pliktskyldig trap med inhyrda Migos-medlemmar. Queen Bey låter ofta hårdare än sin make när hon rappar. Men när hon lägger trapljud som ”skrrt” verkar det för första gången på länge som hon försöker skynda i kapp sin samtid i stället för att vara en boss över den.
”Everything is love” släpptes först exklusivt på Tidal, den strömmade musiktjänsten som Jay-Z äger. Vilket innebär att många av de giftigaste dissarna är reklam. Att vissa rader i ”Boss” handlar om Drake, som valde att skriva på för konkurrenten Apple Music, är inte en långsökt misstanke. Och i ”Nice” svär Beyoncé om att hon skiter i hur mycket hennes musik strömmas. Om hon brydde sig om det skulle hon ha lagt ut ”Lemonade” på Spotify och lägger till:
”Fuck you. You’re cool. Fuck you. I’m out.”
Tja, vad skulle hon annars säga och göra?
Den som vill kan också hitta tuffa kommentarer till att relationen mellan Jay-Z och Kanye West har surnat. Det är också intressant att ”Everything is love” dundrar fram samma helg som gamla ärkefienden Nas är aktuell med nya skivan ”Nasir” som har producerats av Kanye.
Men i första hand är The Carters den avslutande delen i parets offentliga terapi. På ”Lemonade” avslöjade Beyoncé att maken varit otrogen och att äktenskapet höll på att spricka. Jay-Z svarade och bad om ursäkt på ”4:44”. Och ”Everything is love” är det lyckliga slutet, kärleken vann över motgångarna. Eller som de proklamerar i ”Salud!”, en låt som av någon outgrundlig anledning släpps som separat singel:
”We fixed our marriage and made three whole albums about it. We did that.”
Beyoncé och Jay-Z lyckas dock sätta sina personliga problem, framgångarna och misstagen, i ett större sammanhang. Alla textrader om deras enorma bankkonton är inte bara tomt hiphopskryt utan en tung kommentar till strukturell rasism. Afroamerikaner och andra minoriteter har fortfarande inte samma förutsättningar som vita att bygga upp finansiella rikedomar och låta dem gå i arv.
Höjdpunkten är musikvideon till ”Apeshit”. Den spelades in i Louvren i Paris framför klassiska mästerverk som Leonardo DaVincis ”Mona Lisa”, grekiska statyn Venus De Milo och ”Portrait of a black woman (negress)” av Marie-Guillemine Benoist. Den sista är ett av få av konstverk i museet där en svart människa inte föreställer en slav.
I ”Apeshit” placerar Beyoncé och Jay Z svart populärkultur i konstvärldens finrum – en samling som bygger på en vit kanon och kolonialism.
Andemeningen är tydlig och går inte att skoja bort:
Vi förtjänar att vara här på våra egna villkor.
BÄSTA SPÅR: ”Summer”, ”Black effect”.
LÄS ÄLDRE SKRIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full
koll på allt inom musik