Ozzy Osbournes återkomst ger kalla kårar

Sofia Bergström

SWEDEN ROCK Jag önskar att någon hade bett mig att ta med ett förkläde.

Lördagens spelning med Ozzy Osbourne blir en brutal och kalla kårar-framkallande slakt av material ur både Ozzys och Black Sabbaths låtskatter.

Ozzy Osbourne
Plats: Festival Stage, Sweden Rock Festival, Norje. Längd: cirka 1 timme och 30 minuter. Publik: Gissar att det är fullpackat. Så runt 35 000 i runda slängar. Men publiken tunnas ut allt eftersom. Bäst: Vette fan. Ozzys glada humör möjligen. Sämst: Zakk Wyldes onanisessioner med guran, om än tekniskt fulländade, gör mig föga imponerad.

NORJE. Jag brukar ofta säga att Ozzy Osbourne kommer att överleva oss alla.

Efter att apokalypsen har slagit till och lämnat vårt samhälle i spillror är det fritt fram för zombiekråkor och kackerlackor att härja fritt.

Och Ozzy Osbourne.

Mannen som har haft fler liv än katt lär gå hukandes och muttrandes medan Sharon Osbournes ande viskar honom i örat, med instruktioner om vad han ska göra härnäst.

Det är trots allt ett under att Black Sabbaths forne sångare ens står på benen. Än mindre står på Festival Stage för andra gången på sju år.

Men jag har i ärlighetens namn varit bekymrad över Ozzys form inför återkomsten på Sweden Rock. Tiden är trots allt långt ifrån nådig.

Det visar sig att min oro var befogad.

Kvällens spelning är ljusår från konsertinsatsen 2011, som överträffade mångas förväntningar och var hyfsat bra och underhållande.

Ozzy var dessutom i rätt så bra skick, samtidigt som han hade förskräckligt kul tillsammans med publiken när det anordnades skumparty.

Men i kväll slaktas de flesta låtarna bortom igenkännlighet.

Ljudet är därtill bekymrande stumt. Låtarna liksom stannar vid scenkanten.

Aldrig någonsin har ”War pigs”, ”Fairies wear boots” och ”Shot in the dark” känts så uddlösa och lama.

Ozzy sjunger också bedrövligt falskt under majoriteten av låtarna. Och hans röst verkar vara totalt uttömd på kraft och tyngd.

Zakk Wylde – Ozzys forna parhäst som numera är tillbaka i uppställningen – gör det hela än mer värre.

Gitarrvirtuosen känns knappt närvarande. Allt som oftast befinner han sig i sin egna lilla bubbla. Till synes helt obrydd om vad som försiggår runt honom.

Han går däremot fram till scenkanten när det är dags för sina solon, vilka tycks pågå i all oändlighet. Liksom trumsolot halvvägs in i spelningen.

Jag kommer på mig själv med att gäspa och zona ut gång på gång.

Det trots att Ozzy verkligen gör sitt yttersta för att få med publiken på hans galna upptåg. Likt den glada och tappra skit han är stimmar han runt, ropar, tjoar och uppmanar till såväl applåder och allsång. Dessvärre med näst intill nada utfall, vilket får mitt hårdrockhjärta att gå itu.

Kvällen blir således varken minnesvärd eller underhållande. Knappt godkänd faktiskt.

Jag är ledsen Ozzy. Men vi är nog illa tvungna att utse en ny ”Mörkrets prins”.

Men du får ha det så kul efter att vi andra har kolat vippen.