Magin är lite sliten

Jenny Seth

helskärm

Ensamma: tråkiga föredettingar.

Tillsammans: världens största pojkband. Det är med Backstreet Boys som med så många andra grupper. Helheten är mycket större än summan av delarna.

Hit på hit på hit. Det är mäktigt att höra 90-talsgiganternas många paradnummer.

Från inledande ”Larger than life”, ”Quit playing games (with my heart)” och brisiga ”As long as you love me”. Till fantastiska ”I want it that way” och en galen rockversion av ”Everybody (Backstreet’s back)”. Och massor av finkostymslåtar med BSB uppflugna på höga pallar i motljus däremellan.

Showen är späckad med klädbyten och klassisk boyband-koreografi. Trots den halvklena uppslutningen, eller kanske tack vare energin från de skrikiga fans som dykt upp, är gänget otroligt proffsiga och missar inte ett enda steg eller ton.

AJ är pinsam

Men när var och en i kvartetten får utrymme för sololåtar (den ena sämre än den andra och AJ:s allra värst) blir det pinsamt uppenbart hur hjälplösa och anonyma medlemmarna är utan varandra.

Kanske är det också därför man inte saknar avhoppade Kevin Richardson, ens för en sekund.

På söndag är det exakt 15 år sedan Backstreet Boys bildades. Tillsammans, med sin samlade proffsighet, en pengahungrig manager och svenska musikgenier, skapade de magi som håller live än i dag, även om den är lite sliten.