Melissa Horn bättre glad än dyster
Publicerad 2011-10-20
Melissas turnépremiär tar fart först när hon bjuder in publiken
GÄVLE. Det är mörkt, stilla och ödesmättat på scenen.
Sångerna är så dystra att hennes egen far undrar om hon är självmordsbenägen.
Men det är när Melissa Horn skiner upp som hon glänser som allra mest.
Men det ska sägas, sångerskan gödslar inte med det.
Här finns inga yviga utspel eller infall. De största rörelserna på scen står den instrumenttekniker som då och då kliver fram och förser Melissa med en ny gitarr för.
I stället är öppningen med den sakralt inramade ”Destruktiv blues” ett visitkort för höstpremiären. Ljuset är dovt lila och sparsamt. Musiken sävlig, fin och stämningsfull. Premiärnervigt och först lite trevande radar Melissa Horn upp en numera diger samling svartsjukegrubblande, självrannsakande och bistert mollstämda sånger.
Det är låtar, inte minst det senaste albumets, som med all rätt får en far att oroligt undra hur hans dotter egentligen mår.
Utvecklats enormt
De vemodiga sångerna blir så klart vackra och rätt i den sällsamma inramningen. Melissa Horn har dessutom utvecklats enormt sen hon för snart fyra år sen blygt och lillgammalt öppnade på Peter LeMarcs turné. Inte minst som gitarrist.
Men som alla andra artister med svart bläck i pennan skriver Melissa Horn givetvis mer om de mörkaste
ytterligheterna i livet än skildrar vardagen när den är som den är mest. Det är när de andra sidorna också kommer fram, då Melissa kliver i från det mest dystra, som konserten verkligen lyfter.
Stående ovationer
När hon uppmanar publiken att klappa mitt i en låt, när hon berättar om hur premiärnerverna fick henne att baka 50 misslyckade muffins natten inför Gävlespelningen. När hon ler eller när bandet får sprattla lite mer än vanligt som i ”Långa nätter” och ”Den som bländats av ljuset”.
Det är förlösande. För längre bort än så är det inte för Melissa att få publiken att gå från försynt och försiktigt applåderande i stolarna till stående ovationer.
Melissa Horn
Turnépremiär på Gävle Konserthus
Publik: 800 personer, utsålt. Längd: En timme och 35 minuter. Bäst: ”Lät du henne komma närmre”, mäktigt uppbackad Stockholm Strings. Sämst: ”Tyck synd om mig nu” blir sömnig i kväll.