Raitt får KB att koka

helskärm

MALMÖ. Fördomar är bara skit men man har ju dem ändå.

Det är därför som jag går till KB utan några större förväntningar, då det mesta jag hört med Bonnie Raitt på skiva varit rätt såsig, fegproducerad, överdrivet radiotillvänd vuxenblues.

Inte minst senaste albumet, fjolårets "Silver lining", kändes som ett väldigt effektivt sömnpiller.

Så effektivt att det till och med fick mig att glömma den gamla sanningen att skiva och konsert alls inte behöver vara samma sak.

Publiken hetsar

Det tar dock bara några takter med den 53-åriga amerikanskan och hennes fenomenala fyrmannaband - folk som bland annat spelat med Beach Boys, Neville Brothers, Al Green och Willie Nelson - att bli påmind om det.

För plötsligt låter Raitt inte alls som någon som mer än något annat jagar fler Grammys till samlingen. I stället förvandlar hon KB till en kokande inrökt juke joint, där gränserna mellan blues, country, r"n"b och afrikanskt sväng fullkomligt pulvriseras.

Detta inför landets förmodligen kunnigaste publik vad gäller den här sortens musik, en publik som manar på och önskar låtar och får allt att braka loss ytterligare.

Grymt febrigt

Keyboardisten Jon Cleary spelar grymt New Orleans-febrigt piano, Raitt själv skämtar om både Britney Spears och den svenska synden för att i nästa stund sjunga om bitterhet och saknad på ett sätt som ingen torde kunna tvivla på.

Well, David Grays "Silver lining" blir seg även i Raitts händer men John Hiatts "Thing called love" är värsta festen och "Have a heart" är en djupblå känslostorm av sällsynt sort.

Synd bara att Raitt inte får krossa fördomar på fler ställen i Sverige på den här turnén.

Bonnie Raitt

Håkan Steen