Knäckande skarp och snygg pop med Lorde
Publicerad 2022-07-04
LOLLAPALOOZA En helt självklar stjärna med en show lika minimalistiskt elegant som låtarna.
Lordes organiska pop låter som gjord för den svenska juliskymningen.
Lorde
Plats: Bay Stage, Lollapalooza. Publik: Nästan alla på området. Längd: En timme. Bäst: Mäktig final med ”Perfect places”, ”Green light” och ”Solar power”. Sämst: Lite mycket tjat om den svenska sommaren, möjligen.
Lordes tredje och senaste album heter ”Solar power”, och hon låter den organiska och hållbara känslan från skivan gå igen även i showen.
En hög trappa i naturfärgat trä vilar på ett stort, roterande vitt hjul och utgör ihop med en cirkelformad skärm hela scendekoren. De sex personerna i bandet har identiska senapsgula kostymer och när den nyblonderade sångerskan placerar sig själv och musikerna i en rad olika formationer på och runt trappan är det ett nästan lika snyggt exempel på hennes känsla för estetisk minimalism som musiken.
Tankarna går till David Byrnes glimrande ”American utopia”-föreställning, men så är ju också sångerskan och låtskrivaren från Nya Zeeland väldigt mycket en arvtagare till konceptuella mästare som Byrne, Kate Bush och David Bowie. Samtidigt som hon lyckas vara en av det senaste decenniets skarpaste leverantörer av lika smart och mångbottnad som omedelbart samtida hitpop.
På Lollapalooza hamnar hon helt perfekt i programmet, precis när himlen över Gärdet färgats rosa och juliskymningen är ungefär så ljuvligt ljum som den kan bli.
Lorde blir närmast euforisk över det vackra i stunden, och säger både ”no one does summer like the Swedes” och ”Stockholm i mitt hjärta” på lätt vinglig svenska. Ett gäng helt vanliga fåglar som svävar förbi beskriver den uppspelta stjärnan som ”a crazy bird situation”.
Framför allt levererar hon ett rakt igenom coolt set som med all önskvärd tydlighet förklarar varför hon är en av de mest begåvade och karismatiska vi har just nu. Dansar eldigt längst fram på scenkanten, lägger sig ned på trappan och sjunger, naglar fast oss med blicken. Följer imponerande sömlöst svärtad zeitgeistpop som ”Mood ring” med en givetvis snyggt spartansk cover på Bananaramas 80-talshit ”Cruel summer”.
Megahiten ”Royals” har verkligen hunnit bli ett modernt anthem, ”Supercut” är tämligen optimal danspop för den här sortens festivalkvällar. Det bildas rentav en liten moshpit framför scenen.
Allt byggs upp mot finalen med ”Perfect places”, ”Green light” och ”Solar power” som rimligen torde knäcka eventuella kvarvarande skeptikers sista motstånd.
Att den här garvade artisten inte har hunnit fylla mer än 25 är onekligen rätt svindlande. Hon har sannolikt bara börjat.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik