Ett älskvärt men småtrist stilbrott

Lorde omfamnar sitt mest hatade instrument

Markus Larsson

helskärm

ALBUM På sitt tredje album byter Lorde ton och stil.

Det är inte bara av godo.

Lorde
Solar power
Universal

I en intervju i brittiska tidningen Guardian säger Lorde att hon brukade avsky akustiska gitarrer. Den 24-åriga popstjärnan från Nya Zeeland skulle hellre dö än att använda dem i sin musik.

”Akustiska gitarrer var, typ, lägereldar och killar i töntiga hattar.”

Det är en träffande beskrivning av instrumentet. Faran är alltid att guran förvandlar folk till Troubadix – en påfrestande filur i en gammal tecknad serie.

I dag har hon bytt sida. På hennes tredje album slår våg efter våg av akustiska gitarrer in över musiken.

Lorde beskriver det själv som att hon fastnat i 1976 och 2004. Hon utforskar musik som hon har varit för ung för att uppskatta. Crosby, Stills, Nash & Young är en referenspunkt. Men det är ibland lättare att härleda låtarna till den upplyftande hitpopen som Nathalie Imbruglia och Nelly Furtado gjorde när låtarna hette ”Torn” och ”I’m like a bird”.

I skivans bästa låt ”Solar power” lyfter Lorde och hennes ständiga bollplank, låtskrivaren och producenten Jack Antonoff, in George Michaels ”Freedom! ’90” och Primal Screams ”Loaded” i mixen utan att det känns påklistrat.

Musiken har en ny och starkare optimism. Det är ljudet av en ung människa som raderar sina Twitter- och Instagram-konton och upptäcker naturen. Texterna och stämsången innehåller oväntat mycket förundran för miljövänliga energikällor som sol, vind och vatten. Om hennes tidigare skivor var bränt kol är svärtan på ”Solar power” uppblandad med sandstränder och klorofyll.

Det är lätt att skrocka åt att Lorde sjunger ”I thought I was a genius, but now I’m 22”. Men hon har redan råd och tid att göra stilbrott utan att behöva oroa sig för om låtarna passar in någonstans. Ingen av hennes skivor liknar varandra.

Däremot kommer ”Solar power” knappast att få samma genomslag som sarkasmerna om de rika och vackra på albumdebuten ”Pure heroine”, som fortfarande är en sorts bibel för Billie Eilish, Olivia Rodrigo och några hundra namn till. Musiken har inte heller samma storslagna melankoliska power som uppföljaren ”Melodrama”.

Där kunde Lorde bara jämföras med sig själv, nu påminner hon om många andra. Framför allt balanserar hon farligt nära de där hattkillarna med akustisk gitarr som hon hatade under tonåren.

Det finns en anledning till att Asterix och Obelix brukade binda fast stackars Troubadix vid ett träd när de festade i sin nordgalliska by.

LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!

LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik