’Lemmy gjorde massor för att lyfta fram kvinnor’

Klara Force skriver om sin turné med Motörhead och mötena med Lemmy Kilmister

helskärm

Det vackraste jag visste som barn var hårdrockare. Att skåda en hårdrockare på stan mitt ibland alla vanliga, trista människor eller att kanske till och med ha turen att hamna mitt emot en på tunnelbanan gav mig samma lycka som den jag inbillar mig att fågelskådare känner när de gör en riktigt ovanlig observation.

Min favoritplatta på den tiden var väl typ Anita och Televinkens trafikskiva och jag var ännu olyckligt ovetande om hårdrocksmusik, men jag kunde inte se mig mätt på tjejernas kajalinramade ögon och jag var fullkomligt trollbunden av hur fint deras svarta stretchjeans liksom korvade sig i knävecken. De svallande håren, silvernitarna och Snaggletooth under skinnjackan. Så stiligt!

Jag älskade hårdrock långt innan jag ens hörde musiken första gången. Det gick inte att värja sig mot estetiken och när jag stiftade bekantskap även med musiken och stjärnorna som skapade den blev jag förstås en obotlig hårdrockare.

Jag minns inte hur vi i Crucified Barbara resonerade när vi för tio år sedan valde mellan låtar att spela in till b­-sidan på vår första singel. Men till slut valde vi högmodigt nog världens coolaste bands absolut bästa låt, Motörheads Killed by Death. Och jag tror att det är orsaken till att vi året därpå fick det ärofyllda jobbet att spela förband till Motörhead på en tjugo spelningar lång UK-turné.

Motörheads rykte som ett riktigt schysst band att turnera med visade sig stämma. Vi var fattiga som tusan och vi reste och bodde i en minimal husbil framförd av en ständigt berusad chaufför så ibland fick vi lifta på Motörheads lyxiga turnébuss. Varje kväll fick vi en liten vodkaflaska i vår loge, när den visade sig ta slut alltför snabbt så byttes den utan mankemang ut mot en stor.

Just före turnéns första spelning gick vår basförstärkare sönder, Lemmy fick nys om det och erbjöd oss direkt att låna hans förstärkare ”Murder One”.

”Jag var så rädd att paja den också och att vi skulle bli hemskickade från turnén så jag tackade nej och lånade det andra förbandets förstärkare istället”, berättar Ida som spelar bas.

Enda gången stämningen blev en aning spänd på den turnén var när Lemmy hotade med att slå vår ukulele i huvudet på var och en av oss om vi inte genast slutade spela på den i hans närhet.

Vi spelade inte mer ukulele på den turnén.

Mitt starkaste minne från turnén är annars när Lemmy slet sig från spelmaskinen en stund och jag fick prata 60­-tals pop med honom och han inspirerat förklarade sin kärlek till Beatles och Zombies.

I en grabbig hårdrocksvärld, där kvinnliga musiker ofta tas på mindre allvar än sina manliga kollegor, gjorde Lemmy massor för att lyfta fram kvinnor. Han samarbetade med många kvinnliga artister och bjöd ofta med band bestående av kvinnor att spela förband på sina turneer.

När jag träffade den tyska sångerskan Doro Pesch för nångra år sedan berättade hon om sitt samarbete med Lemmy och om hur mycket han betydde för henne:

”I mina ögon är han en ängel. Vi satt på mitt hotellrum i LA och jammade när han spelade låten ”Alone again” för mig på akustisk gitarr och det var det mest själfulla jag hört.  Vi spelade in den och en version av Motörheads ”Love me forever” till min skiva. Jag var så deprimerad vid den tidpunkten och på ett sätt tror jag kanske att det kanske var Lemmy som räddade mitt liv.”

Visst var Lemmy högljuddast och hårdast av alla, en hårdrockskarikatyr omöjlig att motstå. Men det hårdaste med Lemmy var inte hans Jack Daniels­-groggar eller höga volym utan att han verkligen älskade musik.

Klara Force