Intensiteten saknas, Weeping

Markus Larsson har sett bandets turnépremiär

Jag saknar nerverna. Weeping Willows ser nästan oförskämt lediga och avslappnade ut på scen.

Som om turnépremiären inte gällde något, som om alltihop bara är en artig presentation av det senaste albumet "Presence" inför vänner och bekanta.

Musiken kräver mer än så. Låtarna och balladerna har alltid spelat på känslosträngar som tänjs ut långt bortom alla kända bristningsgränser. De försöker alltid, alltid fånga eller sammanfatta de allra största och mest innerliga stämningarna popmusik kan erbjuda, oavsett genre.

Om själva framförandet saknar en lika omfattande och stor intensitet går lite av poängen förlorad. Det blir på sin höjd väldigt sympatiskt och älskvärt.

Trots det är delar av konserten klart bättre och mer sevärda än väldigt mycket annat därute.

Vårdar sitt uttryck

I sina bästa stunder liknar Weeping Willows fortfarande, paradoxalt nog, ett etablerat indieband som vårdar sitt mogna uttryck med en sällsynt värdighet.

Jag tänker framför allt på den sorgsna psalmen "While I"m still strong". Eller den vackra duetten mellan Magnus Carlson och sångerskan Anna Maria Espinosa i "Lost love". Eller den mäktiga singeln "Stairs".

Weeping Willows

Markus Larsson