Storheten har runnit ut
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2005-06-17
Crosby och Nash sjunger ljuvt ihop. Stephen Stills borde varit den som lyft det hela.
Det är en rostig supergrupp som blandar nostalgi från Woodstock med nytt.
De börjar med "Carry on", "Marrakesh express" och andra gamla storheter. För att få publiken att svälja det nyskrivna, ungefär som man förr lockade ungar med hallonsylt så att torsklevern slank ner.
Tyvärr är Stills färska "Feed the people", en reggae på kryckor, eller bluesiga "Old man trouble" inte i närheten av hans bästa låtar.
Och inte Stills heller.
Hjärtat sitter kvar på rätt ställe, både hos trion och publiken ur samma generation, men de andra kroppsdelarna har svällt och ramlat ned och runnit ut som en Picasso-tavla i regnet.
Stills röst är en skugga av vad den var för 35 år sedan. Som tur är hjälper kompmusikerna till med körsång, så stämmorna sitter ofta finfint.
Trist gitarrsolo
David Crosby och Graham Nash har en mångårig kemi och när de ensamma gör "Guinnevere" är det magi i Globen.
En av få låtar där Stills inte spelar trist gitarrsolo.
Hans "Helplessly hoping" och "Love the one you"re with" funkar bra, men evighetsversioner av "Deja vu" och "Wooden ships" segar.
"Teach your children" är rart extranummer med allsång. Ingen "Suite: Judy blue eyes".
Suck.
Crosby, Stills & Nash
Jens Peterson