De har kul – mitt i helvetesmörkret

Mattias Kling

helskärm

När de meteorologiska prognoserna förutspår regn och dystra skyar den närmaste veckan förstår man att den brittisk/svenska deppkvintetten har vädergudarna på sin sida.

Paradise Losts fyra nyanser av svart blickar sällan bortom det mörkgrå, och är på så sätt som klippta och skurna för en rakbladsmånad som fortsätter karva sig allt närmare benet.

Därför är ”Requiem” en passande hälsning till gitarristen Greg Mackintosh, från-

varande för att vaka vid sin faders dödsbädd.

Stjärnvärvning

”The last time” blir en påminnelse om att varje hjärtslag kan vara det sista, innan ”Faith divides us – death unites us” påpekar att vi alla är

lika inför det oundvikliga slutet.

I tydlig kontrast till detta konstanta helvetesmörker står då en grupp som faktiskt verkar ha kul på scen.

Speciellt sexsträngsvikarien Milly Evans (även i Terrorvision) spelar ut hela sitt register för att fylla hålet på scenens vänsterflank, Adrian Erlandsson är en stjärnvärvning bakom trummorna och nog kan man emellanåt se ett leende spränga den

annars så trumpne frontmannen Nick Holmes uppsyn.

Levererar pålitligt

Det blir som när en extra vänlig sol tränger igenom molntjockan.

Och i sig en ursäkt för ett framträdande som mer bygger på pålitlig leverans än en alltigenom övertygande känslotsunami.