Hårdrock är frihet och självständighet
KRÖNIKA Hårdrocken har sina rötter i arbetarklassen men spreds ganska snabbt till andra samhällsskikt.
Trots våra olikheter har vi hårdrockare en sak gemensamt: jakten på frihet och frigörelse.
Hårdrocken föddes ur den brittiska arbetarklassen, i smuts och smog i skuggan av fabrikerna. För unga män som Ozzy Osbourne och Tony Iommi blev upptäckten av Beatles och det egna musicerandet en flykt från vardagen och rädslan för att fastna i fabrikslivets monotona kugghjul.
På 90-talet spelade den socialdemokratiska folkbildningen en stor roll för framväxten av extrem metal i Göteborg och Stockholm. Studieförbunden, som gav ungdomar tillgång till instrument, replokaler och fritidsgårdar, banade väg för banden som kom att sätta Sverige på den internationella metalkartan.
I dag är hårdrockpubliken lika blandad som musikutbudet. Scenen har spridit sig till många samhällsskikt och även långt utanför västvärlden. På konserter och festivaler samlas kostymnissar och skiftarbetare, finstrukna chinos och trasiga jeans, patchvästar och pikétröjor, på en och samma yta.
Starka hbtqi-vindar – spana gärna in projektet Black Metal Rainbows – har också svept in över black metal-scenen, vars historia hemsöks av högerextremism.
Samtidigt har hårdrocken blivit en dyr hobby som långt ifrån alla har råd att ägna sig åt. Konsertbiljetter, merchandise och skivor kräver en hel del pengar på banken.
Med skivan ”Head hammer man” och boken med samma namn stärker det svenska bandet Horndal hårdrockens koppling till arbetarklassen. Båda verken berättar om metallarbetaren och den fackliga kämpen Alrik Andersson som tvingades i exil efter storstrejken 1909 som höll på att leda till inbördeskrig. Det är slående lyssning och läsning.
I våras gav också den liberala tankesmedjan Timbro ut antologin ”Hårdrock, frihet, uppror” där åtta skribenter berättar om vad hårdrocken har betytt för dem och samhället. Boken, som till skillnad från Horndal utgår från ett borgerligt perspektiv, tillför knappast något nytt men ramar in hårdrockens samlade gärning i titeln: frihet och uppror.
Hårdrock är friheten att uttrycka sig själv och att utforska det som skaver eller skrämmer. Att förlora sig i musik som inte stryker medhårs.
Hårdrock är att utmana status quo. Att gå en väg inte alla vågar vandra.
Hårdrocken är vår självständighetsdeklaration som frigör oss från både samhällets och vardagens bojor. Om så bara för stunden.
Det gäller oavsett var man kommer ifrån eller vad man röstar på, om man är metallarbetare eller mellanchef.
4 x tips: svensk extrem metal och amerikansk alternativ rock
Svenska skivor som levererar
Kvaen och Vanhelgd är bland det finaste vi har. På senaste albumet ”The formless fires” levererar de förstnämnda, under kreativ ledning av Jacob Björnfot, kompromisslös black och death metal med en rasande kraftfull ljudbild. Så även Vanhelgd på kommande skivan ”Atropos doctrina”, som är lysande från första till sista sekund. Bästa spåren: ”Traverse the nether” respektive ”Galgdanstid”.
Kortfilm om stökig kulturkrock
25 år efter att AC/DC skrämde slag på dansande par på dansbanan Cortina utanför Falkenberg svepte en annan skräck över närområdet och den intilliggande golfbanan – hårdrockare. I dokumentären ”Too heavy for you”, som går att se på SVT Play, berättar filmmakaren Kristian Bengtsson om en hårdrockfestival som resulterade i fylleslag, bajsfyllda golfhål och en kulturkrock utan dess like. Underhållande, om än på tok för kort.
Intensiv alternativ rock
Julie Christmas har ett förflutet i metalbanden Made Out Of Babies och Battle Of Mice men är mest känd från det storartade Cult Of Luna-samarbetet ”Mariner”. På tredje soloalbumet, ”Ridiculous and full of blood”, släpper den amerikanska sångerskan lös en kittlande intensiv rock- och metalhybrid som i stunder landar i skevt Björk-territorium. Skivan är lika bisarr som briljant. I låtar som ”End of the world”, som gästas av Cult of Lunas Johannes Persson, och ”Thin skin” uträttar hon stordåd. Albumtiteln syftar på hur sångerskan ser sig själv men får mig att tänka på hur kvinnors ilska ofta skylls på mens.
Stark kanadensisk comeback
Efter den lovande debutskivan ”Spit” (2000) spåddes kanadensiska Kittie bli nästa stora nu metal-akt. Populariteten dalade dock och efter skivan ”I’ve failed you” (2011) tog bandet paus på obestämd tid. Nu är de tillbaka med albumet ”Fire”, en vass uppvisning i melodisk dödsmetall som är ganska långt ifrån musiken som gjorde Kittie till ett namn runt millennieskiftet – men minst lika bra.
LYSSNA PÅ SOFIAS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik