Barnvänlig mysmetal

Dimmu Borgir på Gates Of Metal i Hultsfred

Natten har klätts i svart, regnet är ondskefullt vasst och kylan är i stånd att klösa sönder oss när Dimmu Borgir gör högtravande entré, med djävulstecken höjda i mörkret.

Inte alls infernalisk

Självfallet är det just så förutsättningarna för infernalisk black metal ska vara. Kruxet här är dock att norrmännen ju inte alls är särskilt infernaliska. De representerar i stället en vältvättad, barnvänlig version av helvetesmusik som snarare är" mysig.

Mys har så klart ingenting i metal att göra.

Hafsigt

Enligt frontbaggen befinner sig sextetten på Gates Of Metal för att ge oss en "lesson in violence", men det är en lektion som väljer att inte ta upp genrens mest våldsamma och dekadenta inslag. I "Spellbound" och den direkt enastående "Progenies of the great apocalypse" är det tjusig och bombastisk tonkonst polerad med storslagna stråkar - emellertid i ett hafsigt och lojt utförande, där entusiasmen tycks vara sparsam och spelfelen är överrumplande många. Detta inför en publik som är fåhövdad, måttligt upphetsad och under hela konserten ständigt minskar.

De som står kvar lär visst vara människor av det slag som föredrar att få sin skräckfilm på dvd.

Dimmu Borgir

Marcus Grahn