Så bra var Metallicas första Globenspelning – betyg låt för låt
16 858. När Metallica intar Globen slås nytt publikrekord i arenan.
Tyvärr dras spelningen ned av undermåligt ljud.
Kärleksrelationen mellan Metallica och Sverige har pågått i snart fyra decennier.
I vått och torrt – bland annat genom bandterapi, skrivkramper, succéer och pinsamma floppar – har de svenska fansen trofast stått vid den amerikanska thrash-gigantens sida.
Många jublade därför när det blev känt att Kalifornien-kvartetten i år tilldelas det prestigefyllda Polarpriset. Ett pris som med optimistiska ögon kan ses som ett erkännande för bandets musikarv, kommersiella framgångar och starka fäste i vårt avlånga land – men också för hårdrocken i stort.
Det är dessutom allmänt känt att Metallica är en stabil liveakt som sällan gör någon besviken.
Hetfield hörs knappt
Tyvärr hemsöks kvällens spelning av bristfälligt ljud. James Hetfield är knappt hörbar under pinsamt många låtar. Allt som oftast överröstas sångaren av Lars Ulrichs smattrande trummor.
Främst är det materialet från senaste ”Hardwired… to self-destruct”, som för övrigt dominerar låtlistan, som får ta stryk av kvällens ljudliga begränsningar.
Utmärkta ”Moth into flame”, ”Hardwired” och ”Atlas, rise!” får inte den uppmärksamhet de förtjänar medan ”Sad but true” eller ”One”, vanligtvis slagkraftiga spår live, oväntat nog försvinner i mängden.
I övrigt går mycket på pliktskyldig och bekväm rutin, såsom att plöja av omtyckta ”Nothing else matters”, ”Enter sandman”, ”Seek and destroy” och ”Master of puppets”.
Låtar som föga förvånande generar hyfsat stort gensvar i publikhavet.
Och trots sin gedigna diskografi (åtminstone den första halvan) är covers givna inslag i Metallicas framträdanden.
Kör Europes ”The final countdown”
Under denna vända av ”Worldwired”-turnén har basisten Rob Trujillo och gitarristen Kirk Hammett haft vanan att jamma låtar från landet de besöker.
I tyska Leipzig bjöds publiken på Accepts ”Balls to the wall”, medan Oslo-publiken fick uppleva A-has 80-talsdänga ”Take on me”.
I kväll laborerar de med Europes ”The final countdown”. Det är ingen exceptionell musikalisk upplevelse vi talar om, men det är å andra sidan inte avsikten.
När Trujillo och Hammett skojar runt tittar deras inre tonårspojkar fram. Och det känns oerhört genuint, jordnära och intimt.
När det kommer till pyrotekniken är Metallica osedvanligt sparsamma.
Men i takt till bland annat ”Creeping death” exploderar eldpuffar med jämna mellanrum, varpå Globen förvandlas till en kokhet bastu som doftar hormonstinna hårdrockare, öl och svett.
Mer än så behövs egentligen inte.
Rekordet är ett kvitto
Blotta närvaron av bandet bäddar egentligen för underhållning i världsklass.
”Vi är glada och stolta över att vara här och spela inför vår svenska Metallica-familj”, utropar Hetfield ett par låtar in i konserten.
Och det är just det som Metallica handlar om: det familjära samspelet mellan publik och band. Den till synes aldrig sinande kärleken till bandets tillgängliga och generationsöverskridande hårdrock, som besvaras med gränslös energi och brinnande entusiasm.
Kvällens publikrekord är väl ett kvitto om något på Metallicas världsherravälde.
Men i kväll faller både bandet och låtarna offer för Globens akustik.
Fotnot: På måndag 7/5 spelar Metallica sin andra spelning i Globen.
BETYG LÅT FÖR LÅT
1. Hardwired
Grötigt trumljud överröstar James Hetfields pipa under nästan hela låten. Annars funkar öppningslåten från senaste plattan hyfsat fint som inledning.
2. Atlas, rise!
De Iron Maiden-flörtande gitarrharmonierna sitter som ett smäck. Tyvärr är det fortfarande lite svårt att höra Hetfield över Lars Ulrichs smattrande baskaggar. Resultatet blir inte så slagkraftigt som jag hade hoppats.
3. Seek & destroy
Nu vaknar publiken – och Ulrich som inte riktigt vill sitta ned. Ett fullsatt Globen diggar och sjunger med till denna refrängstarka publikfavorit.
4. The Four Horsemen
Liveraritet från ”Kill ’em all”. Kirk Hammetts taktfasta riffande fullkomligen pulserar genom kroppen.
5. The Unforgiven
Hetfield och Hammett samsas om att glänsa i detta tillbakalutade spår från det så kallade ”svarta albumet”.
6. Now that we’re dead
Framförandet känns väldigt mesljummet (liksom publikens reaktioner) fram tills hela bandet unisont bankar i takt på kubformade trummor (tänk Blue Man Group, typ). Det är häftigt, men långt ifrån lika maffigt som när exempelvis Sepultura kör med liknande grepp.
7. Confusion
”Coming home from war. Pieces don't fit anymore.” En relativt känsloladdad Hetfield sjunger om psykiska svårigheter som krigande soldater tacklas med. Första ”Hardwired…”-låten som kommer till sin rätt i kväll.
8. For whom the bell tolls
Det här är det storslagna Metallica-monstret som jag har längtat efter hela kvällen. Samspelet mellan bandet och publiken stärker tesen om att denna thrash-akt är ett av hårdrockens, om inte världens, bästa liveband.
9. Halo on Fire
Äntligen känns ljudet relativt välbalanserat och tajt. Det finstämda guldkornet som är ”Halo on fire” följs av Rob Trujillos och Kirk Hammetts avslappnade jammande av Europes ”The final countdown” (tur att Trujillo inte är bandets sångare) och ”(Anesthesia) pulling teeth”.
10. Stone Cold Crazy
Tusan, jag hade verkligen hoppats på Budgies ”Breadfan” eller Killing Jokes ”The wait” som kvällens cover. Men, men. Nöjer mig med en helt okej Queen-tolkning.
11. Creeping death
Det blir varmt som en bastu inne i Globen när Metallica för första gången i kväll bjuder på lite eldsflammor. Men överlag är publiken oväntat sval och lugn. Var är öset och röjet? Det är ju ”Creeping death”, för fasen!
12. Moth into flame
Hetfield hörs knappt. Synd. Det här är annars en förbaskat fin låt. Men jag gissar att en övervägande majoritet av publiken vill byta ut ”Moth into flame” mot tidigare material ur bandets katalog.
13. Sad but true
Träsmaken i röven vägs upp av glädjen och nostalgin som tunga ”Sad but true” genererar. Ljudet är emellertid fortfarande kasst (à la sedvanlig Globen-konsert).
14. One
Krigsscener på blixtrande videokuber inleder fantastiskt vackra ”One”. Jag blir aldrig trött på att höra denna progressiva pärla live. Däremot verkar Ulrich ha bekymmer med att hålla takten.
15. Master of puppets
En publikfriare av astronomiska mått. Hetfields sång är näst intill överflödig under detta allsångsinbjudande titelspår. Ömsom vackert, ömsom tungt – och alltjämt majestätiskt.
Extranummer
16. Spit out the bone
Kraftfull dänga som tydligt vittnar om bandets tyngre (och snabbare) thrash-rötter. I synnerhet huvudriffet som är så läckert så jag nästan smäller av.
17. Nothing else matters
Likt en kackerlacka kommer denna uttjatade och omåttligt populära ballad överleva oss alla. Som extranummer känns ”Nothing else matters” vansinnigt trist. Zzzz…
18. Enter sandman
Ett säkert kort i Metallicas brinnande lek. Ett värdigt avslut på en högklassig kväll – med ljud under all kritik dessvärre.