Victor Leksell fångar förvirring och flyktighet
Publicerad 2024-01-19
ALBUM Victor Leksell fångar förvirringen och flyktigheten i att vara ung. Han kunde vässa sitt uttryck ytterligare men just nu är känslan att han gör den musik som han måste göra.
Victor Leksell
Tid & tro
21:47/Sony
POP Victor Leksell debuterade i början av pandemin. Hans mjuka kärlekslåtar slog an en ton under en ensam era i en välschamponerad popsamtid. Sedan dess har han bland annat släppt den mest strömmade svenskspråkiga låten någonsin (”Svag”), samarbetat med Einár och tilldelats flera priser. Andra albumet är ett hopkok av nya låtar och redan släppta hits.
Sommaren 2022 gästade Leksell Håkan Hellström på Ullevi och albumtiteln ”Tid & tro” är en flört med ”den store”. Trots det har 26-åringen från Torslanda rent musikaliskt mer gemensamt med den generation svenska artister som slog igenom i skarven mellan nollnoll- och tiotalet: Veronica Maggio, Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. I nutiden finns hans likar i Benjamin Ingrosso och Laleh.
Victor Leksells vänlighet och milda framtoning är han största tillgång som artist. Han är helt enkelt en sådan kille som världen alltid behöver en till av, inte minst i tider av tvärsäkerhet och influencer-egoism.
”Tid & tro” är popmusik med en blick som storögt försöker förstå allt på en och samma gång. En blick som man faktiskt bara har tillgång till en gång i livet. Leksell skulle kanske tjäna på att vässa sitt uttryck ytterligare, men känslan är att han just nu gör den popmusik som han måste göra.
När andra albumet är som bäst fångar det förvirringen och flyktigheten i att vara ung. ”Det finns en chans/Och det kan jag inte låta gå förbi/För om en natt/Kanske du och jag har funnit någon ny”, sjunger Leksell i ”Om jag somnar”. Om hans musik på ytan kan te sig väl generisk är det i det charmigt oredigerade tilltalet som han har sin styrka.
Som mest briljerar låtskrivaren när han är ledsen eller – ännu bättre – smått förbittrad. Kanske borde han bli ännu mer självutlämnande. Släppa alla sargar, förväntningar, strömningsrekord.
”Zenith” är till exempel en uppfriskande flummig sak signerad Lorentz-producenten Vittorio Grasso där Leksells röst simmar i autotune. ”Bättre än mig” är bara ett röstmemo från telefonen som skapar illusionen av att sitta bredvid sångaren på kammaren. Även avslutande elpianohymnen ”031” har en spontanitet som fungerar som en fin vägvisare framåt.
Musiken är tidsenligt väluppfostrad. Det värsta som den har gjort sig skyldig till är att ha ”vält varenda papperskorg i Göteborg”. Men även detta känns ärligt. Victor Leksell ska nog bara fortsätta att vara sig själv. Och vara snäll, det finaste som finns.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik