Melodiskt – och hårt
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-25
Bloc Party är tightare än någonsin
Fina melodier och stenhårt mangel.
En oslagbar formel om man är Londons största indierockband.
Det är lätt att glömma hur hårt Bloc Party faktisk spelar. I mitt huvud är de ett ganska snällt gäng men jäklar vad de hamrar på live. Om Kele Okereke hade haft en lite grövre röst, längre hår och inte var så charmig, skulle nog bandet kunna attrahera en helt annan publik. Men det här är de studsande poppluggarnas afton, inte de headbangande rocklockarnas. Kidsen framför scen är minst sagt peppade.
– Ni är mycket bättre än era norska kusiner som vi spelade för igår, konstaterar outröttlige trummisen Matt Tong.
Bloc Party skulle inte vara samma band utan Tongs fenomenala och snabba armar och det är nog mest hans förtjänst att spelningen blir så tung. Inte konstigt att han blir tvungen att klä av sig alla kläder utom kallingarna, vem som helst skulle bli överhettad av ett sånt tempo.
Härligt malande
Kvartetten gör sin grej och gör den bra: Febrig vers med stötig sång, en snygg melodisk refräng följd av rockexplosion och härligt malande gitarrer. ”Banquet”, ”The prayer”, ”Helicopter”, alla har samma koncept. Man kan tycka att Bloc Party håller lite väl hårt på sin formula ibland, men när de väl testar nåt nytt blir det oftast sämre. Åtminstone på ”Mercury”, från aktuella tredje plattan ”Intimacy”, med sin störiga semi-rap. Hetsiga electroexperimentet ”Flux”, som blir ett av extranumren, funkar bättre.
Tightare än någonsin
Det skulle nog inte skada att jobba på överraskningsmomenten. Bloc party har fler bra låtar nu och är antagligen tightare än någonsin, men jag blir inte lika knockad som av den magiska, svettiga spelningen på Accelerator sommaren 2004.