Bländande ton känsla och tajming, Bonamassa
Publicerad 2013-10-12
Joe Bonamassa har en smittande lekfullhet
En fredagskväll med nästan två och en halv timme gitarrylande bluesrock.
Somnade du just?
Då har du inte sett Joe Bonamassa live.
Han är bara 36 år gammal men kallas sedan länge sin generations stora bluesikon. Nu bär han hela genren på sina axlar.
Men det behövs inte många minuter bland de nästan andaktigt artiga åskådarna på Stockholm Waterfront för att inse att Joe Bonamassa är mer än så.
Komiskt homogent
Här är alla visserligen redan frälsta. En nästan komiskt homogen publik. Mest män. De flesta över 45. Få under 25. Men egentligen borde inte någon kunna undgå att bländas, fängslas och svepas med i amerikanens kompromisslösa kärlek till gitarren och genren.
Det är blues för dem som älskar blues. Men lika mycket för dem som inte tror sig göra det.
Från den smarta, inbjudande akustiska inledningen där Bonamassa på några få kvadratmeter av scenen bara kompas av piano, congas, vännen Mats Westers nyckelharpa och sin egen gitarr gör han underhållning av varje låt. Som den akustiska urladdningen i ”Woke up dreaming”, lågvolymsuppvisningen mitt i ”Who’s been talking” eller den själfulla Gary Moore-hyllningen ”Midnight blues”.
Tonerna hänger som lianer över den torra kongressaulan och gör spelningen långt mer dynamisk än den senast på Cirkus. Och Bonamassa har förstås en bländande ton, känsla och tajmning. Alltid med fullständig kontroll över både rösten och greppbrädan.
Tajt och ofelbart
Samtidigt är bandet så tajt och ofelbart att det säkert går att spela varenda studioversion av låtarna parallellt, utan att höra ett enda misstag.
Ändå är det lekfullheten som smittar mest. Att Bonamassa ser ut att kunna sätta varenda solo i sömnen.
Och ja, det kan han förmodligen också.